torsdag 27 november 2008

Hyggesklättring

Nu har kylan kommit till skåne och med den har väl tankarna på att klättra svart magi förskjutits långt fram i tiden.
I helgen blev det en lite mer mysbetonad färd till klippan.
Efter en intensiv dag i butiken på lördagen så styrde kosan norrut tillsammans med alpinvictor.

Carstens ränna stod på menyn, och vi fick vara helt ensamma där hela dagen faktiskt.
Jag hade siktat in mig lite på att göra diverse 6:or som jag inte gjort änn, däribland björnbergs led, seven up och no picnic on mt kenya.

Efter att ha värmt upp på Handjam och kappilär gav jag mig i kast med seven upp på topprep.
Jag har ju känt på den innan, och mindes sekvensen genom cruxet så det var ju inga som helst problem.
Problemet är säkringarna, en ganska liten kam som är svår att lägga säkrar cruxet, med gott om skrafs nedanför att trilla in i.
Leden är dessutom en ganska ointressant one-move-wonder, så jag beslöt mig där och då för att inte klättra den.
Mt-kenya dömde jag också ut, den ser ju sjukt skraffsig och sökt ut.. har jag fel?

Fan, jag ska bara klättra fina grejer i framtiden.

Fast sen när det började närma sig hemgång insåg jag att jag måste klättra någon led som jag inte klättrat tidigare.
Carstens är inte stort, och jag har varit där många gånger, så jag får nog säga att alla fina naturliga linjer har klättrats av mig både en och två gånger.. så jag gav mig upp på "flipp" en femma-nånting som går upp på en mycket sökt och enligt boken svårsäkrad arete.

Visst är det skönt med överaskningar... klättringen var faktiskt riktigt fin en bit där, och en stadig ytrostad pitong satt där också, precis brevid en jättebra röd-alien-glugg.

Man kanske ändå ska klättra sånt som inte lockar en visuellt?

allt som allt blev det en trevlig dag iallafall. sol och vindstilla och kallt.

söndag 9 november 2008

Det jobbiga skyfallet

Idag var det tänkt att vara dagen D.
Jag begav mig tillsammans med frida till korparväggen, för att äntligen få sätta Svart magi.
Icke sa nicke. Cruxet var blött.

Ni som varit på stället vet att det inte är att "bara gå till nästa klippa", nej det var bara att snällt klättra leden brevid och vänta på torken.
Efter att vi båda fått köra varsin gång på frihetens fantomer (leden brevid) kom regnet.

Fuck.

Äta up lunchen, och sen göra den fruktansvärda vandringen till bilen över branta och hala stenfält i regn.

Detta gör man på sin fritid av egen vilja, och betalar pengar för det.

Nästa helg kanske man får sätta den?

torsdag 6 november 2008

Det första riktiga fallet

Som lärare har man extrem tur, jag har novemberlov och i onsdags for jag till vackra Bohuslän. 3 timmar från Malmö blev rekord tiden!

Första dagen åkte vi till Nordens Ark som jag tycker är en väldigt mysig klippa, instegen var blöta men lederna var torra och superfina. Jag klättrade Lodjuret och Järven som jar tycker var väldigt fina men ska jag rekomendera en så måste det bli Järven som var snäppet finare. Sen fick jag även äran att följa på en nytur med små lister och ordentliga runouts.

Fredagen spenderade vi på Björkberget, där det blev lite bouldering på boulderväggen och jag fick äntligen klättrat fingret som var aningen blöt. Petter gav sig upp på fingerslåtter, namnet gör sig verkligen rättvist och han blev avspottad med blodiga fingrar.

























Hasse leder någon av boulderlederna på björkis


Lördagen var dagen för mäktiga Häller, jag försöker att inte bli alltför berörd av klippan men den är verkligen extremt respektingivande. Jag hade egentligen bestämmt mig för att leda Mallorol men efter en lång väntan så fegade jag ur vilket jag alltid ångrar när man är påväg där ifrån, måste skärpa mig.

Efter att jag fegat och inte klättrat Mallorol hade jag bestämmt mig för att ge järnet under den sista dagen och det fick jag äta upp. Vi åkte till Vetteklullen och där skulle jag klättra Tröttmössans tystnad, jag fick lära mig att man ska läsa föraren ordentligt innan man ger sig upp på en led. Tydligen skulle man ha med sig många kilar vilket jag förstod halvvägs upp på leden, jag skulle bara förbi kruxet och sen skulle jag vara hemma. En kil ca 2,5 m under mig och jag gick upp till det blöta hålet, kruxet, gick upp högt med fötterna tappade dem och tappade sedan händerna. Jag lyckades trassla in benet i repet och hamnade uppochner med en ordentlig duns. Kan säga att det i efterhand var skönt att ha det "gjort", det kanske inte var så farligt ändå men det gjorde ordentligt ont när det hände och adrenalinet flödade.

Det blev ingen mer klättring denna resan, mitt psyke var utmattat och kroppen var trött, som alltid efter varje bohusläns tur så kan jag inte vänta till nästa gång!