Min handväska och jag

Ja nu är vi packade (bara väskan) och klara för en liten nätt helgutflykt i österled.
Den trona fingerjam-läsaren förstår nog att vi ska till valberget.
Enträget övertalningsarbete för att få med kamrater har som vanligt kammat noll, men lika glada är vi ändå!

Om allt går som planerat så kommer jag få rensa upp mitt nya projekt och känna på det på topprep. Förväntningarna är på tok för höga!

Oavsett vad vi får klättra så kommer det bli årets första friklättring och bara det i sig är ju underbart.

Ha en bra helg, så hörs vi nästa vecka, en vecka att minnas länge...

Vill tillbaks hit

Badboll

Helgen har varit lite so-so.
Lördagen skulle vi åka till kjuge, jag var faktiskt sjukt taggad att bouldra lite.

kl 10 ringde vi viktor som befann sig på kjuge redan. blött blött blött.

Och på söndagen var det ungefär samma visa. vi åkte kl 8 med sikte på kullen, men vände i helsingborg. byta planer, åka till klubben och klättra på de nya greppen istället, och sitta på klubbens årsmöte och tacka nej till alla ansvarsuppgifter folk vill slänga på en.

Det enda som väl gick bra i helgen var filmkvällen vi hade på lördagen. Martin kom dit med sin lilla pärla arvid. Arvid har vi i princip aldrig träffat, och martin var nog 2 år sedan vi såg.

Nästa hel måste det bli bra väder, det bestämmer jag nu!

Badboll

Snart är det helg!

Nedräkningen mot helgen är i full gång, torsdagar och fredagar är mina lätta dagar på jobbet och barnen är snälla och gör som jag säger. Fredagar ger en känsla av spänning och jag får en önskan om att åka på en liten resa. Att få åka hemifrån och bo borta över helgen ger mig en enorm frihetskänsla och jag släpper jobbet totalt.
Det verkar som om vi kommer att åka till Valberget i helgen för att rensa klippan lite inför våren och det stabila vädret som vi alla väntar på.

Tanken på att våren är på väg ger mig höga förväntningar och det spritter i kroppen. Att åka till Valberget i helgen kommer ge ett litet smakprov på vad våren har att erbjuda, snart snart är det helg!

En helg som vanligt folk

Idag har vi gjort någonting som nästan inte hade någonting alls att göra med klättring.
Men bara nästan.

Vädret var lite sådär halvdant och aidklättring var inte riktigt på tapeten.
Så vi satte oss i gamla trygga renault megane och styrde kosan norrut (som vanligt) mot söderåsen.
Efter att ha kryssat förbi skånska småstäder i all öändlighet, teckomatorp, kävlinge, södervidinge, norrvidinge, svalöv, axelvold o.s.v är man framme vid åsen.

Första stoppet var kvärk! Vi skulle inte plocka svamp.. bara titta in stället, se vad skånes klättrare går miste om.
För er som inte är med på storyn så är kvärk skånes kanske enda riktiga sporteldorado (om man i bemärkelsen sport innefattar att approachen bör vara någorlunda överkomlig).
Dessvärre är klippan sedan 8 år tillbaka belagd med totalt klätterförbud p.g.a att den ligger precis innanför gränsen till skäralids nationalpark.

Stället imponerade iallafall inte märkvärt på någon av oss, visst hade det varit kul att kunna klättra där, det är nära och behändigt o.s.v. Men jag föredrar nog ändå att köra några mil extra till kullaberg eller blekinge istället...

Nästa mål med dagen var att lära ut lite av kartan och kompassens ädla konster till joanna.
Efter att ha traskat norrut i blindo för att komma in på den medtagna orienteringskartan, och efter ett antal svordomar vände vi tillbaks till bilen.

Det är en bättre idé att se till att starta inne på kartan om man ska lära sig orientera, så vi styrde bilen till skäralid.
Det är ju ett ställe som man tänkt besöka så många gånger, men det har aldrig blivit av.
Första intrycket var ganska lågmält, vi gick längs ravinens botten till att börja med.
Visst var det trångt och fint, men jag hade tänkt mig att det skulle vara en djupare ravin.

Att orientera sig fram i botten av en ganska trång ravin är ganska lätt insåg vi snart, så efter några kilometer sneddade vi av för att komma upp på åsen bortanför ravinen.
Lite kompassgång och ytterligare svordomar för att skogen förändrat sig sen kartan ritades och att kartritaren dessutom glömt massa detaljer och ritat andra detaljer fel (varför är det alltid så?) så står vi iallafall vid kanten till ravinen.

Konstaterar då att det faktiskt är en ganska djup ravin ändå.
Skåne överaskar ibland.

Det blir en jobbig vecka den som kommer, jag ska hålla kurs tisdag, onsdag och fredag. sen får vi se vad helgen bjuder på... Några förslag?...

Gammal och feg?

Idag var det kullen som gällde igen.
Tanken från början var egentligen att SMHI skulle förse oss med strålande sol och vindstilla, d.v.s friklätterväder.
Dessutom skulle vi få sällskap av mkk:s boulderelit..

Smhi:s oförmåga att koordinera fina dagar med lediga dagar ledde dock till att endast den tappra skaran tog plats i bilen. d.v.s Jag, daniel och anders.

Klätterskor och kritpåsar samsades med stegar och hammare. Fast ärligt talat visste vi nog alla att stegarna skulle vinna.

Det blev Kullamannens dörr för dagen, daniel hade tjackat upp sig på massa fina blänkande aidprylar som ville invigas. Skyhooks, pitonger och annat trevligt.
Anders slängdes upp på clean-klassikern yosemite och daniel på "learning to fly" som är en trevlig och relativt säker A2+.
Själv fick jag chansen att i bättre stil repetera Arapiles/A3-ruten... ...trodde jag.

Starten, som jag inte alls mindes som särskilt läskig lyckades skaka om mig litegrann. Har jag blivit gammal och feg?
Först efter 6-7 meter kunde jag pusta ut, smulig klippa och microkilar är ingen bra kombination...

Toppväggen gick stabilt och jag var snart uppe på toppen och tog lite foton på daniel, och gav honom lite stöd.
Ner igen, fika.

Allt som allt blev det en mycket trevlig och ganska kort dag. Vädret var som gjort för aidklättring och faktiskt ganska varmt. Både Daniel och Anders presterade stort, Daniel som inte kissade på sig av rädsla, och faktiskt tog sig upp utan ett enda fall.
Och Anders som tog sig uppför yosemite riktigt snabbt faktiskt.

Mer Aid!

Blekinge, systerson och träning

I helgen blev det Blekinge...
Det var ett tag sedan sist, och planen var att kombinera klättring med uppehållande av släktband.
Min syster som bor i Karlskrona har ju passat på att få en liten son, som jag inte har träffat nu på ett par månader.
han har hunnit bli 6 månader, lärt sig göra ljud (mer än bara skrik..) lärt sig interagera litegrann och nästan krypa.

Så lördagen spenderades i karlskrona, promenerandes, fikandes och lekandes med barn.

På söndag morogn åkte vi västerut för att landa på det numera för oss klassiska Valberget med aidklättring i sikte.

Jag hade sedan länge kikat in en ogjord linje ovanför min egen paradlinje "bagdad" och nu var det dags få den gjord.
Jag visste att det skulle bli tal om en rejäl sträckning förbi ett blankt parti mellan två sprickor, och ärligt talat var jag inte säker på att det skulle gå att genomföra öht.
Väl på plats märker jag att när jag topsteppar så når jag upp precis och kan sätta en knifeblade blint.
Klockrent! Kirkuk döps den till (visserligen senare...) och får graden A2. rekomenderas!

Ner på marken för att fika lite, sen blir jag lite seg och vet inte riktigt vad jag ska hitta på.. prova någon av rappens nya leder? eller ge mig ikast med en ogjord linje som ser lite läskig ut?
Påhejjad av joanna blir det det senare alternativet.

Fan, 2 nyturer på en dag. inte illa!
Nu ska jag inte hypa Valberget till all evinnerlighet, men jag älskar det verkligen.
Kikade lite på vårens projekt också, kan inte säga annat än att det kommer bli satans fräckt!

Låt våren komma!

Sen tänkte jag skriva något smart om träning. Igår efter att jag varit på klubben och klättrat plast tappade jag helt lusten.
Så jag ska nog inte klättra så mycket inne nu på ett tag utan tänkte försöka peppa mig själv att träna på annat sätt.
Tips emottages tacksamt.

Hyggesklättring

Nu har kylan kommit till skåne och med den har väl tankarna på att klättra svart magi förskjutits långt fram i tiden.
I helgen blev det en lite mer mysbetonad färd till klippan.
Efter en intensiv dag i butiken på lördagen så styrde kosan norrut tillsammans med alpinvictor.

Carstens ränna stod på menyn, och vi fick vara helt ensamma där hela dagen faktiskt.
Jag hade siktat in mig lite på att göra diverse 6:or som jag inte gjort änn, däribland björnbergs led, seven up och no picnic on mt kenya.

Efter att ha värmt upp på Handjam och kappilär gav jag mig i kast med seven upp på topprep.
Jag har ju känt på den innan, och mindes sekvensen genom cruxet så det var ju inga som helst problem.
Problemet är säkringarna, en ganska liten kam som är svår att lägga säkrar cruxet, med gott om skrafs nedanför att trilla in i.
Leden är dessutom en ganska ointressant one-move-wonder, så jag beslöt mig där och då för att inte klättra den.
Mt-kenya dömde jag också ut, den ser ju sjukt skraffsig och sökt ut.. har jag fel?

Fan, jag ska bara klättra fina grejer i framtiden.

Fast sen när det började närma sig hemgång insåg jag att jag måste klättra någon led som jag inte klättrat tidigare.
Carstens är inte stort, och jag har varit där många gånger, så jag får nog säga att alla fina naturliga linjer har klättrats av mig både en och två gånger.. så jag gav mig upp på "flipp" en femma-nånting som går upp på en mycket sökt och enligt boken svårsäkrad arete.

Visst är det skönt med överaskningar... klättringen var faktiskt riktigt fin en bit där, och en stadig ytrostad pitong satt där också, precis brevid en jättebra röd-alien-glugg.

Man kanske ändå ska klättra sånt som inte lockar en visuellt?

allt som allt blev det en trevlig dag iallafall. sol och vindstilla och kallt.