GBG Aretefestival 2010

Full rulle har det varit i regionen sedan sist. Så mycket att jag inte minns allting.
Helgen har iallafall spenderats med att flytta in alla möbler i den nya lyan, och måla övervåningen! En sista strykning återstår innan vi kan börja möblera.

På klätterfronten är det areterna som varit i fokus. Jag vet inte riktigt varför jag attraheras av dom, och jag har nog inte riktigt varit så fascinerad av areter förut, iallafall inte som repklättrare.
Men klättring på areter blir lätt så tekniskt krävande och inte alltid så muskligt, och ofta så är det ju slående fina linjer! Om man sen dessutom tror på tradklättring i alla lägen så blir ofta areter seriösa projekt, så där har vi på en gång tre positiva aspekter.

Den första areten ligger i fjällbo, till höger om koskenkorva. En hängande formation 10 meter ovanför backen, som man når via en lätt och trevlig spricka. Fick klättra den helt oväntat när jag var där en dag efter jobbet bara för att rensa den, då det dök upp en hel bunte klättrare som skulle cruisa lite koskenkorva och andra spritsorter. En trevlig herr Larsson säkrade mig då uppför denna trevliga kreation som du kan läsa mer om här.

Den andra areten kom nog att bli min seriösaste nytur hittils, och äras den som äras bör, det var mr Ek som hittade den.
En given linje inklämd mellan två Utby-klassiker. Exponerad teknisk klättring med riktigt kluriga sekvenser. Jag fick köra två olika sessions på den, men den gick ända relativt fort, mycket tack vare en superfin knälås-sekvens som Daniel hjälpte mig att hitta.
Gå ut och prova den vettja, jag behöver hjälp med gradsättningen.

Vart tredje areten ligger avslöjar jag inte än...
Men jag hoppas på att få smälla av ett doseth-projekt innan jag ger mig hän till den, funderar lite på Team-work eller Limbo, men är duktigt sugen på Vit Ambivalens också. Vilken tycker du jag ska köra?

En helt vanlig dag

Klockan är halv sju på morgonen, jag har ätit en macka till frukost och sitter i bilen på väg söderut till mitt tillfälliga jobb i Frölunda.
Det är ganska mycket trafik ute som vanligt, men inte tillräckligt för att det ska bli köer.
Vädret är vackert, men stora mörkblåa moln tornar upp sig sådär vackert som dom bara kan göra på sommaren.
Jag är trött och seg i kroppen, men Thåström skänker mig energi med sina fantastiska rader.
Jag sjunger med högt till låten "Ingen sjunger blues som jeffrey lee pierce" (som lätt är med på top tio över världens bästa låtar), spolar tillbaka och sjunger igen.

Jag lägger in min lunchlåda i kylen på jobbet och sätter mig vid bordet med en metro, lyssnar på kollegornas skval om fotbolls-vm, travet och vädret.
Packar in mig själv i en grön VW transporter som tar oss ut till dagens arbetsplats.
Någon frågar plötsligt vad jag gjorde igår efter jobbet?

Ja vad svarar man då?
Antingen säger man bara kort "Jag klättrade". Men det beskriver ju inte särskilt mycket, man vill ju kunna förklara lite vad man klättrade och hur det var.

Ska man då säga "Jorå jag satte en 7- fingerspricka gjord av Doseth på andra försöket, trist som fan att man blåste onsighten"
Nej det får nog bli någonting mittemellan "Jag klättrade och det gick väldigt bra!"

Ibland kan jag tycka att det är lite lustigt att pyssla med saker som andra människor över huvudtaget inte kan relatera till, eller förstå. hur gör ni andra? försöker ni förklara er klättring för folk runtomkring?

Lille Petter Spilleman vara iallafall en mycket angenäm upplevelse. Onsightförsöket sket sig p.g.a slarv och fel sekvens, och efter det drabbade jag av den så förödande hängsjukan.
Det slår aldrig fel, har jag väl hängt mig i repet så är det som att jag inte kan klättra vidare utan att fegsätta hundra säkringar och totalt pumpa ur.
På andra försöket gick det utan större problem och regnet kom i samma sekund som jag toppade ur. Jag är sjukt nöjd med både tajmingen och insatsen.
Det känns som ett framsteg att klara en 7- på andra försöket utan toppreps-träning.
Men hur ska man bete sig för att lära sig gå på lite mer på onsighten?

Dagen fylls med häckklippning, ogräsrens och raster.
På vägen hem är det kö i götatunneln, tunnelns blåa lampor gör miljön lite surrealistisk.
Thåström sjunger om Köpenhamn, i huvudet snurrar framtidens projekt och drömleder, vi ses där!

Hjärta Run-out

Doseth-projektet har legat lite vilande ett tag nu efter Dart. Inte på grund av lathet eller så, utan snarare för att det finns så mycket annat som kräver min uppmärksamhet.


påväg till cragget en vardagkväll

Två saker som lockat mig lite extra den senaste tidsrymden är nyturer!
I torsdags fick jag känna på mitt arete-projekt.
Jag var ändå i krokarna tillsammans med frugan så jag passade på att slänga upp ett topprep, vilket i sig var ett nederlag eftersom jag hade funderingar på att köra den ground-up.
När jag firade ner över leden tänker jag först att jag gjort en jätte-tabbe eftersom den såg mycket lättare ut därifrån än från backen.
Men sen fick jag en stor sten i famnen där ledens viktigaste säkring ska sitta, så det var nog tur att jag fegade ändå.
Fin klättring blir det iallafall, inte så mycket svårare än 5+. Den ryker efter lite rensning...

I helgen hade vi Bohus-premiär! ja det är sant, vi har inte varit där sen vi övergav det för england för nästan ett år sedan.
Man har en helt annan inställning till det nu när man bor så nära, vi tog en rejäl sovmorgon på lördagen och kom inte iväg norrut förrän vid tolv-snåret.
Väl uppe någon timme senare hajkade vi in till stranderäng för att köra den lovordade Örnen.
En två repors 4+ som ska vara en bra jamskola enligt föraren, dock på ett berg som inte bjuder på mycket annat. Själva leden i sig var ganska mycket en bökig transportsträcka till den underbara avslutningen som faktiskt var något av det finaste jag klättrat i Bohuslän i den graden... men det är tveksamt om det är värt all den mödan.


Avslutningen på Örnen

När kvällen kom och gjorde livet behagligare och inte så svettigt knatade vi upp till Möhättan istället, där jag ville gör friktionsstrecket.
Det är en led jag tänkt på sen jag var i krokarna sist, den börjar med ett 15-20 meter långt friktions-sva helt utan säkringar och övergår i lättare "fjällklättring" i 40-45 meter till.
Men jag fegade ur och körde den lättare leden till vänster om. "Feats Don´t fail me now" Superfin led! Svaklättring at its finest. Inte för många säkringar, inte för många grepp, inte för svårt, bara roligt!


Ska bara lägga mig här och lägga en säkring

Och ja, man kan åka skidor nerför Möhättan

Mer Bohus i framtiden! det är ju underbart...

Nytänkande

Skön dag igår.
Handla jäst och mjöl på vägen hem från jobbet, röra ihop en deg att ställa på jäsning och sen cykla ut till Utby med paddan på ryggen.
Där väntade Jonas, som hade bouldrat hela dagen och var lite sliten.

Eftersom jag aldrig bouldrat i Utby innan blev jag guidad på klassiker.
Först på listan stod kraftkalas, som jag satte efter en handfull försök, fint problem!
Sen tickades Ängsareten och jazzbyxa, den senare dock efter ganska stor tveksamhet.
Jazzbyxa är ett rejält svaigt problem som kräver tilltro till gummit en bit ovanför paddan, men som vanligt är det ganska simpelt när man väl gör det. Det svåra är att bestämma sig.

Sen blev det Ängsblocket där Los Lobos hägrade för Jonas, men den släppte tyvärr inte förbi någon av oss.
Efter långa diskussioner om olika resmål och res-sätt drog sig Jonas sen hemåt och jag gick upp för att prova Grodans problem.
110 försök senare gav jag upp och gick på en kort rek-tur till mitt kommande projekt.

Det kommer bli fett! Inspirerat av Peak-District och Ronny kommer en arete snart flyga!

Inga bilder idag tyvärr, men du kan ju istället roa dig med att läsa denna artikel från Alpinist

Ses igen snart

Passion

Visst är det härligt när folk presterar? När någon stenhård klättrare sätter sitt stenhårda projekt? När Chris Karma klättrar sitt 100-meter långa tak med bara fingerpockets i 40 meter. Eller när man ser någon "lokal" talang glida uppför någon hård led i Bohuslän.
Ja jag imponeras verkligen av duktiga klättrare.

Men något som imponerar mer är passionerade klättrare.
De som anpassar sitt liv runtom klättringen, de som lägger ner hundratals timmar på att rensa klippor och jobba för att vi andra ska få en trevlig upplevelse. De som är ute där när det är dåligt väder. De som är med ut bara för att heja på sina kompisar trots att de själva är skadade. De som inte snackar, utan gör!



Mer än någon annan just nu tänker jag på Ronny Ek.
Han var uppe hos oss i Göteborg senaste helgen, tillsammans med Kent och Michelle.
För en och en halv månad sedan låg han under kniven i England, men i helgen sprang han alltså runt i Utby och spanade in projekt och nyturer som kommer ryka så fort läkaren ger tillstånd.
Jag har alltid beundrat hans driv, det är alltid något projekt på tapeten och det finns inga hinder, bara prova!
Mer driven man får man nog leta länge efter.

Nu hoppas vi alla på en snabb rehabilitering så kör vi hårt sen igen, eller hur?

Bulls eye

Ikväll blev det lite trevlig kvällsklättring efter jobbet med grabbarna grus, alltså Limpan å Danne.
Det började med att Danne fick revansch på Sneda sprickan och sen bar det av till Dart.
Första topprepsförsöket satt som en smäck, och idag var jag dessutom utrustad med mitt hemliga vapen, en Ballnut strl 2.
Andra försöket gick knappt alls, konstigt det där.
Men efter ett lyckat tredje försök var det ju inget annat val än att dra ner repet och knyta in igen.

Vilken lycka! ren njutning hela vägen. Och mina farhågor om skräck var ju obefogat, med ballnuten på plats blev bestigningen säker som ett hus.
Jag fick lite samma dumhetskänsla efter denna leden som efter Rampfeber på valberget, jag måste lära mig att inte topprepa allt in absurdum.
Men jag får väl skylla på att säkringarna inte kändes hundra, men nästa led får tamigfan bli ground-up. Limbo kanske?

Kör hårt i sommarvärmen!

Pilkastning

I söndags kastade jag ett parti pil tillsammans med den tillfälliga husgurun Hans-christian.
Det var med andra ord dags för andra toppreps-sessionen på hans förnämliga skapelse "Dart" i Utby.

Förra sessionen lyckades jag lista ut alla sekvenser men inte länka det, så jag tänkte att det var dags nu.

Leden är väldigt kort, knappa tio meter, men lite otypisk klättring för mig.
Det börjar med en 3 meter lång transportsträcka upp till ett litet tak som man måste häva sig över med hjälp av en liten crimp för vänsterhanden och en ok 3-fingerspocket för högerhanden.
När man kommit över läppen återstår några meter riktigt ihållande sprick och greppklättring som hänger över.

Herrejösses. Jag länkade ihop det på topprep ganska fort iallafall, men ett ganska kritiskt grepp envisades med att vara fuktigt så något ledförsök blev det inte av (tack o lov).
Att leda denna kommer bli en resa kan jag lova, jag pillade och kollade lite säkringar och det lutar nog mot att det blir en liten run-out.

Daniel A körde lite på den tillsammans med mig, han gjorde en annorlunda sekvens och såg hyffsat stabil ut på den.. ledförsök nästa säsong kanske?
Han gick Bagatell på Galgeberget i god Flash-stil i Fredags, så han är helt klart påväg upp! stora grattis där.

Det blev inga bilder på pilkastandet, så ni får hålla till godo med en bild på när skåne-emigranten Bobo Gustafsson klättrar Svåra diedret:



Andra nyheter är att MR.Rockfax kommer till omgivningarna, betyder det att det bara är en tidsfråga tills halva Storbrittaniens klättrande befolkning orsakar accessproblem i älskade Bohuslän? Hörde jag någon viska om skapandet av Berfendalens medborgargarde?

Danskarna dissar Sverigeföraren och startar sin egen sida! Bra initiativ att lägga ut på nätet, men varför inte använda existerande kanaler?