Det var i torsdags, vid lunchtid ungefär som radionyheterna berättade att en svensk man försvunnit i en lavin i norska Hemsedal.
Jaha tänkte man, det var ju lite tråkigt.
I nästa mening berättar nyhetsuppläsaren att mannen ingick i ett sällskap om tre ute för att isklättra.
Helvete, kan det vara någon man känner tro? Jag skakar av tanken och fortsätter koppla mina elskåp som ska reglera ett gigantiskt vattenreningsverk som är tänkt att förse Mexico city med dricksvatten.
Funderar på att smsa en bekant med fingrarna i förbundet och fråga om han vet vem det är, men bestämmer mig för att jag inte ska lägga näsan i blöt, det är säkert ingen jag känner.
Senare på kvällen ringer en god vän, åhh tänker jag, han vill diskutera sommarens Bohusprojekt!
Han frågar vad jag gör och vi delar lite vanligt kallprat någon minut, jag hör att han inte är munter.
Plötsligt säger han: "xx finns inte mer"
Magen knyter sig. Finns inte mer.
Vad betyder det? Finns inte mer?
Han har slutat existera.
Verkligheten slår en i ansiktet med ljusets hastighet, jag vet att precis denna mikrosekund är någon sorts vändpunkt eller iallafall stolpe i livet.
Jag fick tyvärr aldrig äran att lära känna honom jätteväl, så detta är inte ett blogginlägg som berättar hans historia. Den kan andra berätta mycket bättre.
Men klättring har en förunderlig förmåga att knyta väldigt starka band mellan människor, vi knyter ändå en förbindelse värdig 22 kilonewton mellan oss.
Hans död påverkade mig omedelbart, trots att vi aldrig var nära, det var svårt att sova och tankarna har snurrat konstant sen det där telefonsamtalet i torsdags.
Vad gör vi? det hade kunnat vara någon närmre? det hade kunnat hända när jag var med! det hade kunnat hända mig!
Tankarna far fram och tillbaka hela tiden, vad innebär det egentligen när någon dör? kommer han verkligen inte tillbaka? vad ska hans älskade flickvän och familj göra nu? hur mår dom andra två som var med? hur tänker deras familjer.
Tankarna blir för mycket..
Det slår mig, och fascinerar mig att jag drabbas ganska mycket av det här trots att jag som sagt aldrig stod honom så nära.
Men det var nog så att han var en av de människor som fanns i min periferi som jag gärna ville ha in lite närmre centrum. När jag tänker på det så är ni väldigt många som står där tillsammans och väntar.
Ni betyder jättemycket för mig!
Titeln på inlägget kommer sig av att jag funderat en hel del på det de senaste dygnen, alla ni som finns runtomkring, som jag ännu inte fått lära känna till fullo, ni betyder mycket för mig, ni är en del av mitt liv.
Eller jag får kanske säga vi är en del av varandras liv.
Varför håller vi människor på och tassa på tå runt varandra så mycket? jag rannsakar mig själv och funderar på vilket intryck xx kan ha fått av mig? förstod han att jag ville bli bättre vän med honom? eller visade jag upp min vanliga dryga självupptagna yta?
Livet är skört, man vet aldrig när det tar slut, eller vem som rycks bort från det.
Jag är väldigt tacksam för alla människor som finns i mitt liv.
Och jag menar verkligen inte bara ni som jag umgås med, jag menar alla ni som på något sätt finns runtomkring mig, Ni är meningsfulla.
Om jag hade tyckt att nyårslöften hade varit eftersträvansvärt så hade årets löfte varit väldigt givet. Att visa uppskattning för människorna som förgyller mitt liv.
Tack för att ni finns
Tack för att ni tar hand om er
Tack för att vi är en del av varandras liv
Jag hoppas att vi kommer närmre varandra under 2013 och att vi får tillfälle att dela glädje.
