Idol: Johnny Dawes

Jag träffade Johnny en gång för två år sedan.
I hans hemstad Lanberis i Wales, en liten krum figur som hoppade runt på kryckor inne i hälsokosten.
Minns inte riktigt vad vi köpte av honom nu, men han var trevlig iallafall.

Han kör mycket rehabklättring och jag förstår varför! Rehab är kul.
Men han kör på lite hårdare saker än vad jag gör. han är fräck.



Det finns ett annat skitcoolt klipp från committed tror jag där han kör ett slabb på roaches utan händer. hittar inte det nu dock.



Blev tyvärr lite mycket dab med armbågarna.. Ska repetera den någon gång och göra det snyggare.

Paket

Senaste utedagen (i torsdags) gick egentligen helt åt helvete.
Jag föll av på dessertören, trots att jag hade betan.
Jag blev sjukt överraskad och pumpad på monster crack, 8 meter 5+!
Jag föll av två gånger på monster layback, som också bara är 8 meter, men lite styvare.
Och efter nämnda ansträngningar har höger lillfinger dessutom hamnat i ett litet fint paket tillsammans med höger ringfinger.



Jag har lite svårt att dra mig till minnes en klätterdag som på pappret varit sämre.

Men fan vilken fin dag det var ändå!
Det var gött att få göra första ledförsöket på dessertören, och man kan ju liksom inte vara ledsen efter att ha varit uppe på den!
Och jag blir ju glad när leder överaskar, när man tror att det ska vara en söndagspromenad (monster crack) men det i själva verket är en brant pumpfest trots sin ringa längd.

Monster layback var också ett kapitel för sig. klockren monoton brant layback i 8 meter, med perfekta säkringar överallt.
Layback är inte min starka sida, så jag flög av ganska omgående, tog mig upp till toppen, rensade och gjorde ett till försök.
Var irriterande nära på andra försöket men lyckades inte hålla musklerna i styr. Hittade dock en sjysst beta som ska göra nästa försök till en succé!

Om några veckor när fingret vill samarbeta igen vill säga.

Jag fick också äran att beskåda Ida göra on-sight-försök på slot-machine. Den sitter nästa gång

Vive la France!

De senaste dygnen har varit valdigt intensiva.
London-vistelsen tog slut och vi akte vidare till Brighton nere pa englands syd-ost-kust.
Dar spenderqde vi tva natter pa ett rorigt backpacker-hostel.
Brighton var jattefint, en charmig gammal fiskestad som numera huserar en stor alternativ scen med punkare, skinheads, butchflator, popare, gothare, fjollbogar.. You name it.
De gamla tranga granderna huserar hundratals sma charmiga independent-butiker dar man kan kopa allt fran kylskapsmagneter formade efter den gamla meterologen fran 40-talet till galaklanningar.

Brighton var helt enkelt en riktigt mysig stad dar jag latt hade kunnat slosa bort flera dagar.

Igar akte vi dock baten over kanalen och lamnade britiska oarna bakom oss.
Genom tjocka gallergrindar med taggtrad antrade vi Europa kl 5.

Antligen hoger sida, efter en manad pa fel sida vagen trodde jag det skulle bli konstigt att vaxla tillbaks, men det gick faktiskt jattebra...

...Anda tills vi borjade narma oss Paris. Vi hade tittat ut en vag pa kartan som skulle innebara att vi akte lite mindre vagar i en stor ring runt stan. Varfor en sa stor stad inte har nagon ringvag ar ju en fraga i sig...
Nagonstans gick det iallafall fel, valdigt fel.
Nar vi pa nara hall korde forbi eifeltornet var jeg beredd att borja grata.

Men vi tog oss ur helvetet till slut och hittade mitt i natten fram till en rastplats i Fontanbleau-skogen som vi hoppades var den rastplats dar Bas Cuvier lag.
Vilken kansla att efter en skon nqtts somn i bilen vakna upp och inse att skogen innanfor rastplatsen ar en sagoskog av sandstensblock i alla mojliga och omojliga formationer.

Efter en formiddags trevligt bouldrande sitter vi nu pa internetcafe inne i fontan och luktar svett och smuts med en hogerfot i bandage. (joannas fot)
Det verkar som att vi byter av varandra nar det galler skador, som tur ar sa ar min rygg tillrackligt bra for att kunna bara henne iallafall.

Ikvall drar vi vidare mot Ailefroide

So long