Hur beter vi oss egentligen?

Det var i torsdags, vid lunchtid ungefär som radionyheterna berättade att en svensk man försvunnit i en lavin i norska Hemsedal.
Jaha tänkte man, det var ju lite tråkigt.
I nästa mening berättar nyhetsuppläsaren att mannen ingick i ett sällskap om tre ute för att isklättra.
Helvete, kan det vara någon man känner tro? Jag skakar av tanken och fortsätter koppla mina elskåp som ska reglera ett gigantiskt vattenreningsverk som är tänkt att förse Mexico city med dricksvatten.
Funderar på att smsa en bekant med fingrarna i förbundet och fråga om han vet vem det är, men bestämmer mig för att jag inte ska lägga näsan i blöt, det är säkert ingen jag känner.

Senare på kvällen ringer en god vän, åhh tänker jag, han vill diskutera sommarens Bohusprojekt!
Han frågar vad jag gör och vi delar lite vanligt kallprat någon minut, jag hör att han inte är munter.




Plötsligt säger han: "xx finns inte mer"



Magen knyter sig. Finns inte mer.
Vad betyder det? Finns inte mer?
Han har slutat existera.

Verkligheten slår en i ansiktet med ljusets hastighet, jag vet att precis denna mikrosekund är någon sorts vändpunkt eller iallafall stolpe i livet.

Jag fick tyvärr aldrig äran att lära känna honom jätteväl, så detta är inte ett blogginlägg som berättar hans historia. Den kan andra berätta mycket bättre.

Men klättring har en förunderlig förmåga att knyta väldigt starka band mellan människor, vi knyter ändå en förbindelse värdig 22 kilonewton mellan oss. Hans död påverkade mig omedelbart, trots att vi aldrig var nära, det var svårt att sova och tankarna har snurrat konstant sen det där telefonsamtalet i torsdags.

Vad gör vi? det hade kunnat vara någon närmre? det hade kunnat hända när jag var med! det hade kunnat hända mig!
Tankarna far fram och tillbaka hela tiden, vad innebär det egentligen när någon dör? kommer han verkligen inte tillbaka? vad ska hans älskade flickvän och familj göra nu? hur mår dom andra två som var med? hur tänker deras familjer.
Tankarna blir för mycket..

Det slår mig, och fascinerar mig att jag drabbas ganska mycket av det här trots att jag som sagt aldrig stod honom så nära. Men det var nog så att han var en av de människor som fanns i min periferi som jag gärna ville ha in lite närmre centrum. När jag tänker på det så är ni väldigt många som står där tillsammans och väntar.

Ni betyder jättemycket för mig!
Titeln på inlägget kommer sig av att jag funderat en hel del på det de senaste dygnen, alla ni som finns runtomkring, som jag ännu inte fått lära känna till fullo, ni betyder mycket för mig, ni är en del av mitt liv.
Eller jag får kanske säga vi är en del av varandras liv.

Varför håller vi människor på och tassa på tå runt varandra så mycket? jag rannsakar mig själv och funderar på vilket intryck xx kan ha fått av mig? förstod han att jag ville bli bättre vän med honom? eller visade jag upp min vanliga dryga självupptagna yta?

Livet är skört, man vet aldrig när det tar slut, eller vem som rycks bort från det. Jag är väldigt tacksam för alla människor som finns i mitt liv.

Och jag menar verkligen inte bara ni som jag umgås med, jag menar alla ni som på något sätt finns runtomkring mig, Ni är meningsfulla.

Om jag hade tyckt att nyårslöften hade varit eftersträvansvärt så hade årets löfte varit väldigt givet. Att visa uppskattning för människorna som förgyller mitt liv.

Tack för att ni finns
Tack för att ni tar hand om er
Tack för att vi är en del av varandras liv

Jag hoppas att vi kommer närmre varandra under 2013 och att vi får tillfälle att dela glädje.

Bohuslän mä släkten

Vi tog en tur till bohuslän en helg. Mor och far anslöt. Det var spännande att guida runt gamlingarna bland kobbar och klippor. De klarade sig bra, både på den sociala fronten i stugan, och morsan gick tillomed sin första led. Diagonalen på ävja, som andreman i synnerligen god stil! starkt jobbat. Tyvärr inga bilder från morsans prestation, men här är lite annat:
Jonte testar hjälmen och kollar så att morsan sköter sig

Tränar kilplaceringar
Namnlös spricka på ulorna, Led nr 17 tror jag.. mycket fin!
Tiega är guld!

Mirceas Led

Rebecca Wallgren klättrar Mirceas led i fin stil trots tropiskt klimat.

En tripp till Bohuslän

Jag har nyligen gått en marknadsföringskurs och lärt mig vad som säljer när det gäller rörligt foto, så under helgens besök i bohuslän passade jag på att filma ett klipp som jag tror ska generera många visningar.

Hur som helst var det en ovanligt trevlig vistelse. Man fick äran att stifta bekantskap med laybacksprickan på björkberget (som jag bokat återträff med), Granitbiten, hot n tots, björnbärssnårigt, en nytur! lite annat och framförallt massa trevliga nya klätteransikten.

nu håller vi tummarna för att helgen som kommer bjuder på bra väder!

Varsågoda, låt föreställningen börja:

Nedkopplad

Offline på Häller är en led som jag haft stor respekt för sedan jag började klättra egentligen.
En av mina första repkamrater provade den på sin första visit i bohuslän och berättade för mig hur häftig och hård den var.
Många gånger har jag tänkt att jag ska prova den, men respekten och tillfälligheterna har nog hållit mig borta.
Tills i våras då jag provade den tillsammans med Ronny.

I måndags fick jag dock glädjen att sätta den. På andra försöket, första för dagen, utan uppvärmning (träningsvärk dagen efter...)

Väldigt rolig klättring! att hänga bara med knät inne i en brant spricka och känna sig helt bekväm med det är något alla borde få känna!

Men som ni hör i videon var det nära att åka av en gång, jag hade slarvat med vänsterfoten, men lyckades plocka fram det lilla extra..

En enkel video som kanske lockar någon att prova denna pärla.

Sagan om Team Work

Är en ganska kort saga tack och lov.

Jag har tittat på Team Work varje gång jag varit i närheten, klurat lite fram och tillbaks på om man skulle prova den onsight eller inte. Den har dock nästan alltid varit blöt, så det har mest varit teoretiska spekuleringar inför framtiden.

Efter Limbo stog den väl helt klart på menyn, men jag måste säga att jag blivit lite distraherad av Pripps på senare tid. Av en händelse råkade jag befinna mig vid team work i söndags. Planen var att äta lunch efter en mycket svettig och nästan tropisk tur uppför Lato och Bananblocket. Det råkade sig inte bättre än att det fanns ett topprep uppe på team work.

Så efter att jag slängt i mig halva lunchen gav jag mig upp på ett första topprepsförsök. Döm om min förvåning när den satt utan problem på andra försöket.

Ett ganska vitalt grepp var dock blött, så jag velade väldigt mycket fram och tillbaka. Till slut sa dock dagens repkamrat Anders ifrån, beslutet var inte i mina händer längre och jag knöt in i den skarpa änden.

Första luriga biten gick bra, tjånkade in en alien i fel storlek, orkade inte ta bort den, men lyckades få plats med rätt storlek brevid. Sen tar jag tag i det blöta greppet! har inte utrymme att krita om, slänger upp min blöta höger på laybackgreppet och vips är jag i luften...

Fan! Lovar att komma tillbaks med sändgaranti en dag när det är blött..

Åker hem, kollar Yr.no. Aha, det är torrt imorn!

Så ett dygn senare är jag tillbaka, lycklig över att ha valt att bo nära klättringen. Värmer upp lite snabbt på babianen och sen bara pang på, inga problem trots att jag känner mig sliten efter en många klätterdagar och en tråkig dag på jobbet.

Så, ytterligare en dosethled i bagaget, snart halvvägs!

Tack till Anders och Kaj för tålamod, Martin J för det hemliga vapnet och Jonatan för inspiration.

En kort och tråkig film som bevis att jag inte ljuger:

En helg i bilder

Skönt att få röra på benen efter en timme i bilen


Ronny provar gritareten


Kathy följer villskudd


Jonas är taggad för Villskudd i den skarpa änden


Albin i den "slöa" (?) änden...


Ronny på Höstsonaten


Undertecknad provar Offline på Häller


Ronny på offline


Ronny igen


Albin cruisar Återkomsten


Middagsgänget


Jonas funderar över hur allt ska få plats i den stackars bilen


Rickard med blicken!


Ronny med hakan!