tisdag 23 juni 2015

Nya Bohusföraren

Ja det är faktiskt sant, din väntan är snart över.
Den senaste tryckta kompletta Bohusföraren kom 2002 och den har varit slutsåld de senaste åren, så när Restorparna annonserade att de tänkte släppa en ny bok var det nog många som blev glada.
Det är lätt att bli otålig när man väntar på en ny förare och det är nog många som tycker att det tagit lång tid, men betänk vilket stort jobb det är att få allting på plats, vem har gjort vilken led vilket år, hur ska ledbeskrivningen lyda m.m.

Nu är som sagt väntan slut, boken kommer finnas i din lokala klätterkiosk vilken dag som helst nu.
Jag har haft äran att tjuvkika på kioskvältaren och tänkte dela med mig av vad jag sett.




Det är såklart en bok som man vill ha oavsett hur bra den är, den fördelen har ju en guideboksförfattare jämfört med någon annan bokproducent. Att det sen råkar handla om Skandinaviens bästa tradklättring gör ju inte saken sämre.
Restorparna har lyckats göra en bra avvägning mellan den moderna rockfax-stilen och en mer klassisk enkel stil likt 2002-föraren.
Den moderna varianten med symboler, färgkoder och diagram i överflöd kan bli lite väl plottrig för min smak, Restorparna har tagit det bästa från den skolan men behållt enkelheten och stilrenheten från den gamla skolan.
Något jag gillar är att de sammanställt en mängd olika listor av stilen "välsäkrade fyror" "fina åttor" etc, och dessutom klämt in ett antal roliga anekdoter från bohusprofiler.

Boken kommer i fyrfärgstryck och är späckad med klätterporr vilket väl nästan får ses som standard nuförtiden.
Jag är visserligen lite partisk här då jag är fotografen bakom några bilder, men jag kan åtminstone säga att de andra fotografernas bilder håller riktigt hög klass, så detta är en bok att njuta av.

Skisserna är av samma enkla men informativa slag som i för-föraren, men några klippor är fotograferade.
Det kanske mest positiva för mig är alla nya klippor som är med i boken. Klättringen i Bohuslän känns ibland lite som en hemlig klubb, man måste ha rätt kontakter för att få nys om de nya ställena, men nu har Restorparna delat ut nyckeln till klubblokalen till alla som vill ha den.
För mig innebär det i runda slängar ett tiotal nya berg att åka till, varav många ser ut att vara toppklass.
Min förhoppning är att folk kommer spridas ut mer bland bergen i fortsättningen, sist vi var uppe trängdes vi med 40 andra klättrare på Galgebergets sydvägg. Kanske blir det mindre trängsel när fler har en komplett förare?

Det möjligt negativa är att det gått väldigt snabbt nu på slutet, och några fel har garanterat smugit sig igenom korrektionen, några meningar hade kunnat omformuleras. Men med tvillingar på gång så förstår jag att de vill ha det gjort, men jag fattar inte hur de orkat!

Tack för er insats för bohusklättringen

måndag 8 juni 2015

Sandsjöbacka

Wow!

I söndags bestämde vi oss för att det var dags att titta utanför utby-bubblan. Men Bohuslän kändes för långt bort.
Jag hade redan varit i Sandsjöbacka en gång tidigare, men då mitt i ett regnväder, det har funnits på min att-göra-lista sedan dess.

Regnmolnen svävade lite hotfullt över bilen på väg söderut, men ett äventyr i skogen är alltid ett äventyr i skogen, även om man råkar bli lite blöt.

001-sandsjöbacka 
Simon på Granny smith

Vilket ställe! Så magnifikt fin omgivning med skogen och sjön, och en huvudklippan som bara kramar om en och bjuder in.
För första gången på ganska länge blev jag som ett barn i en godisaffär igen, jag ville klättra allt.

Men med två barn blir det korta dagar, och vi var tre som ville klättra, utan att ha räknat sonen... Så man får nöja sig med det lilla.

Jag är iallafall mycket nöjd över att jag fick frusta mig upp för en off-width, som andraman tyvärr med stil och enkelhet visade att det gick att stämklättra upp.


005-sandsjöbacka 
Jag försöker äta Mango

Det blev också ett försök på den fina Mango, som tyvärr var lite för lavig för min smak. Den fick sig en liten omgång med stålborsten på väg ner.

Åk till Sandsjöbacka du med! inte bara för boulderingen. För mig blir det förhoppningsvis fler turer!

006-sandsjöbacka
På återseende

söndag 15 juni 2014

Gullebrand

Idag bar det iväg på äventyr med Rickard, till saharaväggen.
Jag har toppat på gullebrand en gång tidigare, men då fanns inte krutet för ett press.

Det fanns idag, trots gassande sol.

Gullebrand blev nummer 9 i dosethsviten och är en ganska ihållande 7+ måste jag säga. Väldigt blandad klättring med insteg på en brant formationsrik vägg, upp till en sugande hangel som leder till vila i ett dieder. Därifrån blir det knivig sprickklättring upp till en lättare avslutning.
Allt som allt en fin led, men inte värd alla stjärnor den fått i boken.

Fick också gjort en liten nytur.
Till vänster om Närkeeggen, en tydlig svadieder som börjar vid ett stort block
Värmlandsrampen, 5+
Fin och känslig!

Bara 5 dosethleder kvar nu! Venga

Rickard följer i klubbtröja





Gullebrands sovenirer, hade du vågat falla i den vänstra pitongen?

måndag 14 april 2014

Bloggen är död!

Länge leve bloggen.
Det var ett tag sedan nu, förra året gick klättringen på sparlåga. Barnen fick den mesta tiden som inte jobbet stal från mig.
Nu är jag ledig från löneslaveriet, en liten tid iallafall.
Klättersuget har kommit tillbaka, och barnen klarar sig ju nästan själva nu...

De senaste dagarna har spenderats i smålands djupa skogar, Skallaberg närmre bestämt.
Den 10:e april skulle varit Toms födelsedag, och det bjöds in till den andra årliga minnesträffen.
Jag hade många projekt i tanken när jag satt i bilen på onsdag kväll, som vanligt startar jag i princip alla projekt samtidigt och det ser länge ut som att jag inte ska knyta ihop något av dom.
Men så, sista kvällen, öm i ungefär alla centimetrar i kroppen så lyckas jag krafsa mig upp för Crilles fina feta Grundrisse.
Superfin klättring som skulle kunna benämnas "vuxen" om den skulle beskrivas i en västkustförare.
Här finns en liten videografisk beskrivning för den intresserade.

På återseende!


Grundrisse from Petter Åsander on Vimeo.

söndag 7 april 2013

Vad händer?

Ja, det kanske ni undrar? fast de flesta som läser här känner mig nog såpass väl att ni vet att jag fått en till unge.
Så med två barn blir det inte så mycket tid över till bloggen.
Utesäsongen har iallafall brakat igång rejält här på västkusten, vädergudarna har varit på sitt bästa tänkbara humör de senaste 3-4 helgerna.
Tillfälligheterna har tagit mig till gärdsås nästan samtliga dessa helger.
Känslan av att vara tillbaka på sten är underbar, och det känns inte som att jag har tappat så mycket under vintern, trots att jag i princip inte har klättrat någonting.

 Förra helgen fick jag äran att klättra sträckfisk, som är en lite halvt sparsamt säkrad led, iallafall i cruxet. Jag jobbade in leden på topprep, i typ 4 kör sen panagade jag på och hade ett jättebra flyt..
Skön formkoll!
I torsdags kom ett meddelande på telefonen: "Gärdsås på lördag eller? China Corner borde ju onsightas" Ingen tvekan där direkt, bara haka på!
Förvånad blir man dock när man kryper upp till klippan och möts av gubbarna från kortedala brandstation som har firningsövning med stegbil över just china corner! När dagen började lida mot sitt slut gav sig brandkåren av och lämnade mig utan några bortförklaringar till att inte prova.

Oj vilken led. utan att avslöja för mycket kan jag bara rekommendera dig att köra den... den är lättare än den ser ut, och full av överraskningar. Ni får nöja er med en suddig mobilbild:




Så, dosethprojektet lever alltså vidare för alla er som undrar..
6 leder kvar.
Pripps
Guiness
Vit ambivalens
Samsara
Sahara
Gullebrand

Bara svåra saker kvar nu, Ser nog mest fram emot Vit ambivalens.
Låt våren komma!

söndag 6 januari 2013

Hur beter vi oss egentligen?

Det var i torsdags, vid lunchtid ungefär som radionyheterna berättade att en svensk man försvunnit i en lavin i norska Hemsedal.
Jaha tänkte man, det var ju lite tråkigt.
I nästa mening berättar nyhetsuppläsaren att mannen ingick i ett sällskap om tre ute för att isklättra.
Helvete, kan det vara någon man känner tro? Jag skakar av tanken och fortsätter koppla mina elskåp som ska reglera ett gigantiskt vattenreningsverk som är tänkt att förse Mexico city med dricksvatten.
Funderar på att smsa en bekant med fingrarna i förbundet och fråga om han vet vem det är, men bestämmer mig för att jag inte ska lägga näsan i blöt, det är säkert ingen jag känner.

Senare på kvällen ringer en god vän, åhh tänker jag, han vill diskutera sommarens Bohusprojekt!
Han frågar vad jag gör och vi delar lite vanligt kallprat någon minut, jag hör att han inte är munter.




Plötsligt säger han: "xx finns inte mer"



Magen knyter sig. Finns inte mer.
Vad betyder det? Finns inte mer?
Han har slutat existera.

Verkligheten slår en i ansiktet med ljusets hastighet, jag vet att precis denna mikrosekund är någon sorts vändpunkt eller iallafall stolpe i livet.

Jag fick tyvärr aldrig äran att lära känna honom jätteväl, så detta är inte ett blogginlägg som berättar hans historia. Den kan andra berätta mycket bättre.

Men klättring har en förunderlig förmåga att knyta väldigt starka band mellan människor, vi knyter ändå en förbindelse värdig 22 kilonewton mellan oss. Hans död påverkade mig omedelbart, trots att vi aldrig var nära, det var svårt att sova och tankarna har snurrat konstant sen det där telefonsamtalet i torsdags.

Vad gör vi? det hade kunnat vara någon närmre? det hade kunnat hända när jag var med! det hade kunnat hända mig!
Tankarna far fram och tillbaka hela tiden, vad innebär det egentligen när någon dör? kommer han verkligen inte tillbaka? vad ska hans älskade flickvän och familj göra nu? hur mår dom andra två som var med? hur tänker deras familjer.
Tankarna blir för mycket..

Det slår mig, och fascinerar mig att jag drabbas ganska mycket av det här trots att jag som sagt aldrig stod honom så nära. Men det var nog så att han var en av de människor som fanns i min periferi som jag gärna ville ha in lite närmre centrum. När jag tänker på det så är ni väldigt många som står där tillsammans och väntar.

Ni betyder jättemycket för mig!
Titeln på inlägget kommer sig av att jag funderat en hel del på det de senaste dygnen, alla ni som finns runtomkring, som jag ännu inte fått lära känna till fullo, ni betyder mycket för mig, ni är en del av mitt liv.
Eller jag får kanske säga vi är en del av varandras liv.

Varför håller vi människor på och tassa på tå runt varandra så mycket? jag rannsakar mig själv och funderar på vilket intryck xx kan ha fått av mig? förstod han att jag ville bli bättre vän med honom? eller visade jag upp min vanliga dryga självupptagna yta?

Livet är skört, man vet aldrig när det tar slut, eller vem som rycks bort från det. Jag är väldigt tacksam för alla människor som finns i mitt liv.

Och jag menar verkligen inte bara ni som jag umgås med, jag menar alla ni som på något sätt finns runtomkring mig, Ni är meningsfulla.

Om jag hade tyckt att nyårslöften hade varit eftersträvansvärt så hade årets löfte varit väldigt givet. Att visa uppskattning för människorna som förgyller mitt liv.

Tack för att ni finns
Tack för att ni tar hand om er
Tack för att vi är en del av varandras liv

Jag hoppas att vi kommer närmre varandra under 2013 och att vi får tillfälle att dela glädje.

tisdag 18 september 2012

Bohuslän mä släkten

Vi tog en tur till bohuslän en helg. Mor och far anslöt. Det var spännande att guida runt gamlingarna bland kobbar och klippor. De klarade sig bra, både på den sociala fronten i stugan, och morsan gick tillomed sin första led. Diagonalen på ävja, som andreman i synnerligen god stil! starkt jobbat. Tyvärr inga bilder från morsans prestation, men här är lite annat: Ulorna
Jonte testar hjälmen och kollar så att morsan sköter sig Ulorna
Ulorna
Tränar kilplaceringar Ulorna
Namnlös spricka på ulorna, Led nr 17 tror jag.. mycket fin! Ulorna
Tiega är guld!