Tre pebble sva

Såhär i nyårstider bjuder jag och en läskare från ön.



Ronny Ek blir bekant med gritklättringens natur.
Han har dock missat en kanon-säkring som hade gjort run-outen en knapp meter kortare.
Three peble slab, Froggatt edge, Peak District.. Allt från VS till E2 (HVS enligt mig)


Årets nyårslöfte:
Ha kul och vara modig!

Burrr så kallt!

Då hände det som jag inte tänkt skulle hända, att jag skulle is-klättra och faktiskt skulle tycka att det var skojj.
I går morse packade vi ihop grejerna, sa hejdå till bebisen och åkte till Tännäs.



Petter satte upp ett topprep och jag fick hacka och sparka. Innan hade jag föreställt mig att det skulle vara svårt att lita på yxorna men de kändes förvånansvärt säkert däremot var det inte så för fötterna ( jag hade dock slalompjäxor på fötterna, av någon anledning verkar det vara svårt att hitta storskor i stl 36).



Vi ska spendera några dagar till här uppe i Slagavallen sen åker vi hem till Göteborg igen och tar tag i vardagen och jag ska arbeta på nyårslöftet att komma i form igen.

Förändring

Livet är som ni vet föränderligt. Och mitt liv har gått igenom den största förändringen.
Klippsäsongen är slut och jag har börjat hacka is!
Frestelsen var alldeles för stor för att kunna motstå, och så plötsligt dök det upp ett par yxor för rimliga slantar och ett par skor till låns. Bingo.
I går åkte jag med Linus, Danne och Kaj till munkedal i bohuslän och testade grejerna.



Det var gött att komma ut lite, få lite frisk luft och få känna av vertigo litegrann.
Efter att ha toppat ett fall två gånger tyckte jag det var dags att knyta in i den skarpa änden.
Så en 3+ (eller nått) blev ledd i mys-stil. gött.



Men nej, det var inte i första hand is-säsongen jag tänkte på.



Välkomna nästa generation

Muffins

James Counsell firar sin nyfunna kärlek till skandinavisk granit genom att stå på händer(?) i Muffins på Välseröd, Bohuslän.
Sekunden senare cuttar han upp fingertoppen så blodet sprutade.
Sommaren 2008.

Whatever

Västkusthösten har slagit till med full kraft här i staden. Utomhusaktiviteten är nere på en katastrofalt låg nivå.
Nu är det bara hoppas att det blir kallt snart.

lite motivationshöjande:


Daniel Appelquist letar efter crimpers på "whatever" i Klugekull

Embankment

Ronny Ek leker i en lekpark för vuxna i England. Leden heter Embankment 2 och ligger på Millstone. Klippan ett gammalt stenbrott och har en lite annorlunda karaktär mot de övriga "naturliga" grit-klipporna. Här finns en rad kända test-pieces, bland annat Masters edge.

Fontänblå

Pappa Sören kramar stenblock i frankernas rike, hösten 2009

Superhelg A.K.A Masken part 2

Det är inte ofta, men ibland stämmer fan allt!
Den gångna helgen var ett sånt tillfälle då allt stämde. Livet öppnade en lucka som tillät en bohushelg, SMHI fixade grymt väder och Linus hade samma inställning till det hela som mig.

Jag var så sjukt taggad på masken, så besvikelsen vara brutal när jag pallrar mig ut ur bilen vid 10-tiden och inser att det fortfarande är minusgrader, och masken ligger i skugga.
Inte mycket annat att göra än att köra lite på sydväggen och invänta solen.
Fick göra ormbiten (igen) vilket varmt kan rekomenderas, Linus fick ett bra OS-försök på galgen, som nästan gick hela vägen. Och inte minst körde vi lite topp på den fruktat läskiga "Cameo" som var oväntat fin! Men... hmm.. jisses vilken resa man skulle få om man blåser cruxet, lätt 20 m, har man tur missar man hyllan...

framåt 1-2 tiden var det dags för dagens huvudrätt. Efter två kör på topprep helt utan häng och med en sol som sakta var på väg mot horisonten insåg jag att det inte var någon ide att fjanta sig mer, dra ner repet!
Inga problem, jag visste vad jag skulle göra, och var bekväm i varje sekvens! Vilken känsla. Väl uppe på bivackhyllan under toppen satte jag mig ner att vila en stund. Måtte jag icke blåsa toppen nu bara.



I det begynnande mörkret åkte vi upp till klubbstugan, och döm om min förvåning när det är helt tomt! Vart håller alla hus? det är sjukt bra prognos och kanske sista helgen med friklättring!
Det kom iallafall två tappra replag någon timme senare, och bjöd oss trevligt sällskap, men det borde varit fullsatt en sån här helg!



Söndagen bjöd på stela och kalla kroppar, och vi dissade dom storartade planerna på häller, och åkte till Björkberget för mys-klättring istället. Körde laps på fingret och sen smackade Linus på med en riktigt bra on-sight av slåttermaskinen, vilket ju måste ses som en framgång för hans del. Hatten av.




Mätta men inte riktigt belåtna skyndade vi ner i bilen och åkte till möhättan! Kylan och friktionen måste tas till vara på!
Friktionstrecket. OJ, WOW! 20 meter insteg, tassa på tå och intala sig själv att det är topprep. Sen kommer man upp och får lägga säkringar, tassar på lite till, slappnar av och PANG! mer slabb!
Det var en resa i huvet, men ärligt talat var den inte särskilt svår. Mer slabb!

Nu är jag nöjd, redo att bli far!

Long Tall Sally

Snygg-Anton klättrar "Long Tall Sally" E1 5B på Burbage North i Peak District.

Bloggen får en liten styling, och jag passar på att lägga upp en snygglo bild.

Livet

Tänk så föränderligt livet är. Det flyter åt olika håll och formar en så som det vill, lite som en älv!

För två år sedan bodde jag på möllan, jobbade i butiken på stortorget och klättrade som en äkta weekend-warrior. Trivdes ganska bra med livet, men började fundera i banorna att dra vidare.



För exakt ett år sedan kom vi fram till ett höstigt Fontainebleu. Det var på slut-tampen av en lång roadtrip, Joanna hade en stukad fot så bouldering var det enda som fanns på tapeten för min del. Vi mötte upp med två glada värmlänningar utan padda där.



Jag minns hur vi satt på campingen och kände hösten bli starkare för var dag, och känslan av att vara påväg hem till något nytt växa i takt med den.
Det är en underdrift att säga att jag trivdes ganska bra med livet just då, tänk vilken radikalt annorlunda rytm man har i det livet!

För två år sedan hade jag Jobb, fru och bostad. Ett år senare bara fru. Nu två år senare har jag något så mycket större, jag har (snart) ett till liv.

Om ett år är jag förhoppningsvis klar med min utbildning, eller åtminstone på slut-tampen. Med mig ut till klipporna är också förutom Joanna ett nytt liv som vi skapat tillsammans. Hur stort är inte det?

Jag funderar mycket just nu på hur och varför man formas till den man är. Vem kommer den nya att bli, och hur påverkar jag det?
Den som lever får se, och man har ju tyvärr bara en chans på sig.

Dagens film är på samma tema som igår. Förortsbouldering.
Jag hittade ett projekt idag, som inte fastnade på film. Brant start och sen över bulle, måste träna upp ryggen först bara.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Men ibland blir det helt okej ändå.

Efter tisdagens bouldering i Utby hade jag sån fruktansvärd träningsvärk. någon gång igår slog det mig att det förmodligen inte var träningsvärk.
Jag var ute en kortis efter plugget igår i fjällbo, inget blev klättrat eftersom det var lite blött och för att jag blev helt slut i hela kroppen av att gå runt.
Måste ha varit någon slags överansträngning i benet, sjukt skumt.

På kvällen hör sen Linus av sig och meddelar att det inte blir något bohus i helgen.. vafan! men det var nog lika bra med tanke på mitt ben.

Så med frugan bortrest och ingen klättring fanns det inte så mycket annat att göra än att åka till butiken och köpa öl, chips och korv.

På vägen hem kör jag lite kringelikrokar, glad i hågen över att cykla för första gången på jättelänge.
Hittar en superfin spricka precis brevid cykelvägen. Vad gör man? man åker hem och hämtar paddan.



efter sprickan och slabben körde jag lite fler problem i området.
Lite smulig klippa på sina ställen, och inget att åka dit för, men jäkligt najs att ha lite klättring i kvarteren!

Benet mår för övrigt bättre nu.

En helt vanlig dag

Idag var det ytterligare en helt vanlig dag.
Det blev lite storhandling på förmiddagen, och utby på eftermiddagen.

Efter att ha spankulerat runt ett bra tag och dissat problem efter problem hittade jag till Ekhyllan.
Där fanns en handfull problem som föll mig i smaken, ganska höga dessvärre, men fina landningar.



Sen bar det av upp till Lipton, som var snorfin. Fick inte riktigt till sekvenserna dock, så där har jag ett litet projekt!

Dagen bjöd vidare på lite grottkrypning och fingerslit på hård granit.

Hösten är underbar!

En helt vanlig dag

Har inte hänt så mycket på klätterfronten sedan sist.
Hade en liten snabbkurs på en gammal bekant från karlstad i fredags, missbedömde kraftigt hur svårt en nybörjare i gympaskor kan tänkas klättra. Spagaten är inte en led för sådan aktivitet...

I onsdags däremot var jag ute och lekte lite i utby-skogen. Först med paddan och sen med joggingskorna faktiskt.
Den första leken resulterade i en liten film, som nog mest ska ses som en första trevare. Fingerjam har äntrat 2000-talet!

En vardag i Utby from Petter Åsander on Vimeo.

Imorgon är jag "ledig" igen, tankarna går kring att hitta något problem man kan ha lite som projekt, typ 6b-7a och gärna lågt med bra landning. Några tips?

Masken part 1

Många leder sätter sina spår, vi har nog alla många leder som vi minns lite speciellt. Kanske den första leden i en viss grad, den där leden du jobbade på en hel sommar, kanske en fräck nytur.

Men vissa leder sätter även sina spår rent fysiskt.

Masken på Lilla Galgeberget är en sådan. Nästa gång ska jag tejpa, och försöka ha repet gående neråt.

Höstlek

Ponera att det är lördag, sommaren börjar ta slut utan att man haft någon semester än.
Man är Ledig fram till Fredag, prognosen är kass i hemtrakten, men bra i bergstrakten.

Vad gör du?

Just det, du ringer repkamrat och ber denne packa prylarna illa kvickt.

Man vaknar upp dagen efter och Pang! utanför tältet reser sig ett granithav. Riktigt skön känsla.



Det var dock lite blött på väggen första dagen, så vi beslutade att köra den lite lättare Sternschnuppe löpande.
Leden går långt till höger på väggen, mellan agent orange och via lara för er som känner till leden.
Jag fick gå först och siktade in mig på att klara hela väggen i ett kör.
Springa på, lägga en säkring ibland och försöka hitta den bästa vägen upp, är jag ens på leden eller klättrar jag något annat? bryr jag mig? Vilken känsla! 450 meter i ett knyck bara sådär.
Väl uppe på toppen känns det lite väl optimistiskt av mig att jag lät T-shirten ligga i linus ryggsäck.

Ner till campet igen, vask i bäcken och sen öl, chips och mat.



Dagen efter blir det som vanligt när man är i Norge, det man vill klättra är blött, så man väljer en annan linje. I vårt fall blev det leden "rain" typ svensk 6-. Linus gjorde en riktigt strong insats på första repan, 10-15 meter ovanför insteget (som i sig låg 15 meter ovanför marken) med en gammal bult som enda säkring 4 meter under sig paddade han upp som en galning på en blank slabb-passage! Big up.
Reporna flöt iväg under fötterna på oss och allt var tipp-topp, odefinierade sva-leder med lååååångt mellan säkringarna är något som vi verkar gilla lika mycket båda två.
Mot slutet tog dock dom utlovade bultade standplatserna slut och det var svårt att veta om vi gick "rätt".
Men skitsamma, det var fint ändå, även om de sista hundra meterna blev löpande utan allt för många säkringar emellan oss.



Tredje morgonen var en dyster dag, det hade nämligen regnat kraftigt hela natten.
Med löften om fortsatt dåligt väder i nissedal och bra väder i andersnatten var beslutet lätt att fatta.
Renault Megane fick slita hårt ett par timmar längs hopplöst krokiga och trånga norska vägar.
Väl framme sprintar vi upp till väggen för att sätta tänderna i Hvite stripa.
Men oj vad ledsna vi blir när vi inser att det forsar vatten över leden.

Hvite vattenfall from Petter Åsander on Vimeo.

Deppresion.
Men vi letade istället upp starten på Andersnatten 2000, som är en helbultad modern slabbtur som visade sig vara snorfin.
Nu lyckades vi inte riktigt avsluta leden p.g.a baciller.
Men nästa gång står den och hvite stripa på menyn.


Ta ledigt nästa helg?

Untershied

Unterschied betyder skillnad. Skillnad kan vara många olika saker.

Olika leder eller klätterområden kan vara av skilda sorter.
Den senaste tiden har jag klättrat lite i både gbg, bohus och gamla härliga kullaberg. Skillnad!

Skillnad kan vara efter en allvarlig olycka, men för vissa är skillnaden mindre. Ronny som fyller 35 år imorn (grattis) ledde glatt upp en 7a i helgen, helt casual. Medans en annan för tillfället är halvt golvad av en fånig förkylning. Skillnad!


Ronny klättrar sin egen "Katakomb", Kullaberg

Men den största skillnaden är ofta den i livet. Den börjar göra sig mer och mer påmind nu, när det är dryga två månader kvar till den största untershieden av de alla.
Hur kommer livet efter bli frågar man sig? ingen vet. Det enda jag vet med säkerhet är att det kommer bli annorlunda, med en liten som kommer kräva uppmärksamhet lär ju klättrandet bli på ett annat sätt. Det gäller bara att se till att man inte förvandlas till en bouldrare, som vissa andra host host...

Men Untershied betyder också skillnad i spänning, det har jag lärt mig i skolan. Untershied mäts i Volt. Det är galet men sant, Herr Åsander verkar ha lagt tonårsrevolten på hyllan och satt sig i skolbänken igen.
Positivt: mer tid till klättring och familjeaktiviteter.
Negativt: mindre deg för tillfället.


Linus cruisar "iron Maiden" På skyggeberg i Bohus

Bengt Bouldraren

Nu har jag varit dålig igen, ingen uppdatering på länge. Men på klätterfronten har det inte hänt så mycket, det har varit mycket jobb och dåligt väder som satt käppar i klätterhjulet.
Förra helgen kom jag dock iväg till småland, där jag bland annat lyckades bli kraftigt förnedrad på Martins offwidth (skyller på ringrost), njuta mig upp för glesbygdsstege, kapa en DJ-Hörna på en folkparksfest och tappa ner Anders enda hemnyckel bakom en fönsterlist. En vanlig helg med andra ord.

Idag var det dock dags att få något gjort, så vi styrde kosan norrut, mot Mekka.
Siktet var inställt på en "ny" klippa som jag och Joanna spanade in i början av sommaren. Minnena var som alltid lite vaga, och jag hade väl inte superhöga förväntningar. Väl framme konstaterades ganska fort att väggen var för blöt för ett försök, men vi skramblade iallafall upp till insteget för en närmre inspektion. Kan bara säga att jag är taggad att komma tillbaka en annan gång när det är torrt. Två klockrena sprickor, kanske 15-20 meter lite svaiga först sen ett kort vertikal avslut, och väggen är stor så det finns potential till fler linjer.

Glada i hågen begav vi oss istället till en mindre vägg som är väl synlig från parkeringen. Smack sa det bara så hade vi klättrat tre nya turer. Inga instant classics direkt, men faktiskt ganska fina. "Vaskad Champagne" 5, "Fatty bastard" 4+ och "Lotta & Kerstin på utflykt" 5+.

Dagen avslutades med en tur till Svaneberget där vi träffade Bengt Bouldraren. En trevlig lite filur som dock kände sig lite vilsen och hängig på Svaneberget, han är nämligen lite höjdrädd.

Svaneberget var riktigt fint, som vanligt. Fick till en fin Flash av Höstsonaten och linus fick nästan till densamma på Bohusvals. Fan va fint det är med Bohuslän, en dagstur så där lite enkelt bara. Mer sånt! mindre jobb... suck...

The Stonemasters

För någon månad sedan fick jag ett infall av konsumtionsfrenesi och slängde iväg en order på en bunte böcker, bland annat Lynn Hills "Climbing Free", Joe Browns "The hard years".

Med i kassen fanns också John Longs och Dean Fiedelmans novell och bildsamling "The Stonemasters - California Rock climbers in the seventies".

Jag uppslukades på studs av de häftiga bilderna och känner att jag måste dela med mig av detta boktips!

Som titeln antyder handlar det om nostalgisk kalifornienromantik här.
The Stonemasters var en grupp snorvalpar som på 70-talet utmanade den (som dom uppfattade) stela klättervärlden och införde en helt ny nivå i friklättrandet. Med legender som John Bachar, Ron Kauk, Jim Bridwell, Lyn Hill, John Yablonski, Tobin Sorensson m.fl var det en grupp som man ganska enkelt inser har haft ganska stort inflytande.

Boken är på knappa 200 sidor och ungefär hälften är text och hälften bilder, vilket jag tycker ger en bra jämnvikt, den är mer än en coffetable-bok, men inte en tung roman. Bilderna är hämtade mestadels ur klättrarnas egna gamla bortglömda arkiv och skildrar mer livet runtikring klättringen än själva lederna. Kvaliteten blir såklart därefter, men det tycker jag bara är charmigt, och visar på en osminkad verklighet 40 år tillbaka i tiden.

Berättelserna är mestadels skrivna av Herr Long själv, och ni som känner till honom vet att han är duktig med pennan, och han verkar nästan ha ett outtömligt magasin med anekdoter från ungdomens dagar. Han har också lyckats få andra att skriva sina historier, och man kan bland annat läsa Lynn Hill berätta om när hon som ung tonåring för första gången träffade de lite äldre herrarna Long och Bachar.

Novellerna är sällan längre än 4-5 sidor, så detta är en bok man kan ta upp lite snabbt och läsa litegrann och sen låta ligga ett tag, om man nu vill det. Jag slukades in i världen och läste den allt för snabbt.

beställ den, låna av en kompis eller be ditt bibliotek ta in den! Så kan du bland annat läsa om hur det går när 3 nyrika klättrare drar till chamonix men fastnar på bordell i bordeaux i en månad istället. Hur det kom sig att Yabo solade "german overhang" naken mitt i natten. Mitt eget favoritavsnitt är klart om Tobin Sorensson, en galen man!

GBG Aretefestival 2010

Full rulle har det varit i regionen sedan sist. Så mycket att jag inte minns allting.
Helgen har iallafall spenderats med att flytta in alla möbler i den nya lyan, och måla övervåningen! En sista strykning återstår innan vi kan börja möblera.

På klätterfronten är det areterna som varit i fokus. Jag vet inte riktigt varför jag attraheras av dom, och jag har nog inte riktigt varit så fascinerad av areter förut, iallafall inte som repklättrare.
Men klättring på areter blir lätt så tekniskt krävande och inte alltid så muskligt, och ofta så är det ju slående fina linjer! Om man sen dessutom tror på tradklättring i alla lägen så blir ofta areter seriösa projekt, så där har vi på en gång tre positiva aspekter.

Den första areten ligger i fjällbo, till höger om koskenkorva. En hängande formation 10 meter ovanför backen, som man når via en lätt och trevlig spricka. Fick klättra den helt oväntat när jag var där en dag efter jobbet bara för att rensa den, då det dök upp en hel bunte klättrare som skulle cruisa lite koskenkorva och andra spritsorter. En trevlig herr Larsson säkrade mig då uppför denna trevliga kreation som du kan läsa mer om här.

Den andra areten kom nog att bli min seriösaste nytur hittils, och äras den som äras bör, det var mr Ek som hittade den.
En given linje inklämd mellan två Utby-klassiker. Exponerad teknisk klättring med riktigt kluriga sekvenser. Jag fick köra två olika sessions på den, men den gick ända relativt fort, mycket tack vare en superfin knälås-sekvens som Daniel hjälpte mig att hitta.
Gå ut och prova den vettja, jag behöver hjälp med gradsättningen.

Vart tredje areten ligger avslöjar jag inte än...
Men jag hoppas på att få smälla av ett doseth-projekt innan jag ger mig hän till den, funderar lite på Team-work eller Limbo, men är duktigt sugen på Vit Ambivalens också. Vilken tycker du jag ska köra?

En helt vanlig dag

Klockan är halv sju på morgonen, jag har ätit en macka till frukost och sitter i bilen på väg söderut till mitt tillfälliga jobb i Frölunda.
Det är ganska mycket trafik ute som vanligt, men inte tillräckligt för att det ska bli köer.
Vädret är vackert, men stora mörkblåa moln tornar upp sig sådär vackert som dom bara kan göra på sommaren.
Jag är trött och seg i kroppen, men Thåström skänker mig energi med sina fantastiska rader.
Jag sjunger med högt till låten "Ingen sjunger blues som jeffrey lee pierce" (som lätt är med på top tio över världens bästa låtar), spolar tillbaka och sjunger igen.

Jag lägger in min lunchlåda i kylen på jobbet och sätter mig vid bordet med en metro, lyssnar på kollegornas skval om fotbolls-vm, travet och vädret.
Packar in mig själv i en grön VW transporter som tar oss ut till dagens arbetsplats.
Någon frågar plötsligt vad jag gjorde igår efter jobbet?

Ja vad svarar man då?
Antingen säger man bara kort "Jag klättrade". Men det beskriver ju inte särskilt mycket, man vill ju kunna förklara lite vad man klättrade och hur det var.

Ska man då säga "Jorå jag satte en 7- fingerspricka gjord av Doseth på andra försöket, trist som fan att man blåste onsighten"
Nej det får nog bli någonting mittemellan "Jag klättrade och det gick väldigt bra!"

Ibland kan jag tycka att det är lite lustigt att pyssla med saker som andra människor över huvudtaget inte kan relatera till, eller förstå. hur gör ni andra? försöker ni förklara er klättring för folk runtomkring?

Lille Petter Spilleman vara iallafall en mycket angenäm upplevelse. Onsightförsöket sket sig p.g.a slarv och fel sekvens, och efter det drabbade jag av den så förödande hängsjukan.
Det slår aldrig fel, har jag väl hängt mig i repet så är det som att jag inte kan klättra vidare utan att fegsätta hundra säkringar och totalt pumpa ur.
På andra försöket gick det utan större problem och regnet kom i samma sekund som jag toppade ur. Jag är sjukt nöjd med både tajmingen och insatsen.
Det känns som ett framsteg att klara en 7- på andra försöket utan toppreps-träning.
Men hur ska man bete sig för att lära sig gå på lite mer på onsighten?

Dagen fylls med häckklippning, ogräsrens och raster.
På vägen hem är det kö i götatunneln, tunnelns blåa lampor gör miljön lite surrealistisk.
Thåström sjunger om Köpenhamn, i huvudet snurrar framtidens projekt och drömleder, vi ses där!

Hjärta Run-out

Doseth-projektet har legat lite vilande ett tag nu efter Dart. Inte på grund av lathet eller så, utan snarare för att det finns så mycket annat som kräver min uppmärksamhet.


påväg till cragget en vardagkväll

Två saker som lockat mig lite extra den senaste tidsrymden är nyturer!
I torsdags fick jag känna på mitt arete-projekt.
Jag var ändå i krokarna tillsammans med frugan så jag passade på att slänga upp ett topprep, vilket i sig var ett nederlag eftersom jag hade funderingar på att köra den ground-up.
När jag firade ner över leden tänker jag först att jag gjort en jätte-tabbe eftersom den såg mycket lättare ut därifrån än från backen.
Men sen fick jag en stor sten i famnen där ledens viktigaste säkring ska sitta, så det var nog tur att jag fegade ändå.
Fin klättring blir det iallafall, inte så mycket svårare än 5+. Den ryker efter lite rensning...

I helgen hade vi Bohus-premiär! ja det är sant, vi har inte varit där sen vi övergav det för england för nästan ett år sedan.
Man har en helt annan inställning till det nu när man bor så nära, vi tog en rejäl sovmorgon på lördagen och kom inte iväg norrut förrän vid tolv-snåret.
Väl uppe någon timme senare hajkade vi in till stranderäng för att köra den lovordade Örnen.
En två repors 4+ som ska vara en bra jamskola enligt föraren, dock på ett berg som inte bjuder på mycket annat. Själva leden i sig var ganska mycket en bökig transportsträcka till den underbara avslutningen som faktiskt var något av det finaste jag klättrat i Bohuslän i den graden... men det är tveksamt om det är värt all den mödan.


Avslutningen på Örnen

När kvällen kom och gjorde livet behagligare och inte så svettigt knatade vi upp till Möhättan istället, där jag ville gör friktionsstrecket.
Det är en led jag tänkt på sen jag var i krokarna sist, den börjar med ett 15-20 meter långt friktions-sva helt utan säkringar och övergår i lättare "fjällklättring" i 40-45 meter till.
Men jag fegade ur och körde den lättare leden till vänster om. "Feats Don´t fail me now" Superfin led! Svaklättring at its finest. Inte för många säkringar, inte för många grepp, inte för svårt, bara roligt!


Ska bara lägga mig här och lägga en säkring

Och ja, man kan åka skidor nerför Möhättan

Mer Bohus i framtiden! det är ju underbart...

Nytänkande

Skön dag igår.
Handla jäst och mjöl på vägen hem från jobbet, röra ihop en deg att ställa på jäsning och sen cykla ut till Utby med paddan på ryggen.
Där väntade Jonas, som hade bouldrat hela dagen och var lite sliten.

Eftersom jag aldrig bouldrat i Utby innan blev jag guidad på klassiker.
Först på listan stod kraftkalas, som jag satte efter en handfull försök, fint problem!
Sen tickades Ängsareten och jazzbyxa, den senare dock efter ganska stor tveksamhet.
Jazzbyxa är ett rejält svaigt problem som kräver tilltro till gummit en bit ovanför paddan, men som vanligt är det ganska simpelt när man väl gör det. Det svåra är att bestämma sig.

Sen blev det Ängsblocket där Los Lobos hägrade för Jonas, men den släppte tyvärr inte förbi någon av oss.
Efter långa diskussioner om olika resmål och res-sätt drog sig Jonas sen hemåt och jag gick upp för att prova Grodans problem.
110 försök senare gav jag upp och gick på en kort rek-tur till mitt kommande projekt.

Det kommer bli fett! Inspirerat av Peak-District och Ronny kommer en arete snart flyga!

Inga bilder idag tyvärr, men du kan ju istället roa dig med att läsa denna artikel från Alpinist

Ses igen snart

Passion

Visst är det härligt när folk presterar? När någon stenhård klättrare sätter sitt stenhårda projekt? När Chris Karma klättrar sitt 100-meter långa tak med bara fingerpockets i 40 meter. Eller när man ser någon "lokal" talang glida uppför någon hård led i Bohuslän.
Ja jag imponeras verkligen av duktiga klättrare.

Men något som imponerar mer är passionerade klättrare.
De som anpassar sitt liv runtom klättringen, de som lägger ner hundratals timmar på att rensa klippor och jobba för att vi andra ska få en trevlig upplevelse. De som är ute där när det är dåligt väder. De som är med ut bara för att heja på sina kompisar trots att de själva är skadade. De som inte snackar, utan gör!



Mer än någon annan just nu tänker jag på Ronny Ek.
Han var uppe hos oss i Göteborg senaste helgen, tillsammans med Kent och Michelle.
För en och en halv månad sedan låg han under kniven i England, men i helgen sprang han alltså runt i Utby och spanade in projekt och nyturer som kommer ryka så fort läkaren ger tillstånd.
Jag har alltid beundrat hans driv, det är alltid något projekt på tapeten och det finns inga hinder, bara prova!
Mer driven man får man nog leta länge efter.

Nu hoppas vi alla på en snabb rehabilitering så kör vi hårt sen igen, eller hur?

Bulls eye

Ikväll blev det lite trevlig kvällsklättring efter jobbet med grabbarna grus, alltså Limpan å Danne.
Det började med att Danne fick revansch på Sneda sprickan och sen bar det av till Dart.
Första topprepsförsöket satt som en smäck, och idag var jag dessutom utrustad med mitt hemliga vapen, en Ballnut strl 2.
Andra försöket gick knappt alls, konstigt det där.
Men efter ett lyckat tredje försök var det ju inget annat val än att dra ner repet och knyta in igen.

Vilken lycka! ren njutning hela vägen. Och mina farhågor om skräck var ju obefogat, med ballnuten på plats blev bestigningen säker som ett hus.
Jag fick lite samma dumhetskänsla efter denna leden som efter Rampfeber på valberget, jag måste lära mig att inte topprepa allt in absurdum.
Men jag får väl skylla på att säkringarna inte kändes hundra, men nästa led får tamigfan bli ground-up. Limbo kanske?

Kör hårt i sommarvärmen!

Pilkastning

I söndags kastade jag ett parti pil tillsammans med den tillfälliga husgurun Hans-christian.
Det var med andra ord dags för andra toppreps-sessionen på hans förnämliga skapelse "Dart" i Utby.

Förra sessionen lyckades jag lista ut alla sekvenser men inte länka det, så jag tänkte att det var dags nu.

Leden är väldigt kort, knappa tio meter, men lite otypisk klättring för mig.
Det börjar med en 3 meter lång transportsträcka upp till ett litet tak som man måste häva sig över med hjälp av en liten crimp för vänsterhanden och en ok 3-fingerspocket för högerhanden.
När man kommit över läppen återstår några meter riktigt ihållande sprick och greppklättring som hänger över.

Herrejösses. Jag länkade ihop det på topprep ganska fort iallafall, men ett ganska kritiskt grepp envisades med att vara fuktigt så något ledförsök blev det inte av (tack o lov).
Att leda denna kommer bli en resa kan jag lova, jag pillade och kollade lite säkringar och det lutar nog mot att det blir en liten run-out.

Daniel A körde lite på den tillsammans med mig, han gjorde en annorlunda sekvens och såg hyffsat stabil ut på den.. ledförsök nästa säsong kanske?
Han gick Bagatell på Galgeberget i god Flash-stil i Fredags, så han är helt klart påväg upp! stora grattis där.

Det blev inga bilder på pilkastandet, så ni får hålla till godo med en bild på när skåne-emigranten Bobo Gustafsson klättrar Svåra diedret:



Andra nyheter är att MR.Rockfax kommer till omgivningarna, betyder det att det bara är en tidsfråga tills halva Storbrittaniens klättrande befolkning orsakar accessproblem i älskade Bohuslän? Hörde jag någon viska om skapandet av Berfendalens medborgargarde?

Danskarna dissar Sverigeföraren och startar sin egen sida! Bra initiativ att lägga ut på nätet, men varför inte använda existerande kanaler?

Utlandsvistelse

Tänk så snabbt och smidigt man kan ta sig utomlands ändå.
I helgen som gick gjorde vi en snabbvisit i ett land som ligger utomlands.
En lokal klubb hade sammankallat till en lite gemytlig get-together som dom valde att kalla Climb-in (icke att förväxla med det riktiga Climb-in som ju ägde rum en vecka tidigare).


Landets hovklippa


Bilresan gick snabbt och smidigt på fredag kväll efter jobbet, och vi slogs på en gång av motsägelserna som bygger det mytiska landet.
Det kallas för det varma landet, men det var mycket kallare där än hemma. Folket pratade ett konstigt språk som påminde om Norska.

På lördagen blev det lite klättring av, efter några timmar av kallsegande i campet.
Klättringen var väl ok i landet, inte riktigt lika fint som hemma, men ändå värt resan på något sätt.
Vi fick förvisso inte supermycket gjort, mest femmor och sexxor, men också topprep på en fin sjua. Men landets egentliga gradsystem innefattar bara två grader, Fin och Ful.


Pappa Sören

Helgens stora behållning var nog ändå att jag äntligen fick träffa Årjängstrollet



Tack alla varmlänningar för en trevlig helg, och välkomna ner till bästkusten när ni behagar.

Kick-Off

I helgen rök den första Doseth-leden!
I strålande solsken, iklädd linne satte jag nästan onsighten på Hollywood.
Jag hade tamejfan jugget som markerar slutet på svårigheterna, men jag fick det lite fel och var så pumpad att jag flög av iallafall.
Men efter lite vila satte jag denna underbara pärla i god stil på andra försöket. Rekomenderar den varmt, jag tyckte faktiskt den var ganska soft för sin grad, och väldigt välsäkrad!

Så då var med andra ord Doseth-projektet inlett, vilket känns riktigt bra.
Näst på listan står Tientsin, china-corner, Dart, limbo och Vit ambivalens, hoppas att den närmsta framtiden bjuder på försök!

Det har nog inte undgått dig att det var Climb-in i Utby under helgen som varit. Det var riktigt trevligt att umgås med ett rejält gäng representerande skåningar (och enstaka värmlänningar...) men så jättemycket klättring blev det egentligen inte.
Fick köra på slotmachine och några lättare leder.



I övrigt har mitt liv varit ganska turbulent sen du läste här på bloggen sist, men jag misstänker att du som läser känner till det mesta, men om du missat något kommer en summering:

* Semestrat i England med förvånansvärt bra väder och mycket klättring, men dessvärre en reskamrat som bröt ryggen och spenderade veckor på brittiskt sjukhus, vilket för mig innebar en längre och mer komplicerad resa än planerat

* Fått någon sorts jobb som kommer vara ett tag.

* Offentliggjort framtidsplaner som innefattar en förstärkning av familjen Åsander-Sernbo


Till nästa gång: Sänd hårt!

Hur mycket kan det regna?

Jag borde ha resfeber nu, jag brukar ha resfeber innan en resa.
Tåget från göteborg till malmö som är första stoppet går förvisso klockan 15 imorgon, men jag brukar alltid vara sjukt seriös med packlistor och grejer.
Nu har jag mest föst ihop det mesta som ska med och slängt ner det i duffeln. Får styra upp mig lite imorgon.

För er som mot förmodan har missat det så flyger jag och min ropemate Ronny Ek till Manchester på tisdag.
Väl där väntar några dagar med chips, full english, rumstemperad öl direkt ur handpumpad tapp och bokläsning i tältet med regnet som ljudridå. Sen kommer Snygg-Anton och Dansk-Kent och joinar för ytterligare en vecka med sagd aktivitet.
Ja om vädret mot förmodan erbjuder så kan det hända att vi klättrar lite gritstone. Men ärligt talat ser det inte så ljust ut för tillfället.

Ticklist:
Kettle Chips
Boddingtons
Hash-browns
Feta Pommes med vinäger
Outside-cafe
Fullers London pride
M.m.

Efter påsk är jag tillbaka i Sverige med rund mage och sämre form än någonsin.

Hans Christian Doseth

En mörk och kulen februarinatt i ett Göteborg som stod inför hot om veckolångt "snökaos" föddes en idé.
Efter ett besök på ett av stadens gym var verkligheten allt för verklig för att ignorera, formen var totalt körd i botten efter ett par månaders uppehåll!
Inspirationen kan man väl inte heller anklaga för att vara allt för närvarande, något måste göras helt enkelt.

Infall: Sätt ett mål!



"Hans Christian Doseth (født 10. desember 1958 i Åndalsnes, død 6. august 1984 i Pakistan) vokste opp på Åndalsnes i Romsdalen. Han gikk den harde skolen med tinder og fjell, og med hans talent og pasjon for klatring ble han en av de aller fremste klatrerne i verden på tidlig -80 tall. Doseth gjorde seg også bemerket som den fremste sportsklatreren i Norden, og etablerte mange klipperuter i øverste del av graderingsskalaen. I 1981 etablerte han den første klipperute av grad 8-, og året etter den første rene grad 8 i Norge. Han etablerte også mange vanskelige ruter i Bohuslän i Sverige på denne tiden – ruter som er kjent for å være harde for graden, og som representerer en utfordring selv for de beste klatrerne på dagens nivå."

Saxat från klatring


Vad har då Hans Majestät Doseth med det här att göra?
Jo, i början av åttitalet när han var i sitt essä etablerade H.C ett gäng leder på behagligt avstånd från vår lägenhet.
Mitt mål är att klättra samtliga Doseths leder på Gärdsås, Utby och Fjällbo, det är sammanlagt 14 leder mellan 6+ och 8-.
Jag sätter ingen tidsfrist på målet, men jag hoppas kunna vara färdig inom 3 år, och hoppas få klämma den första ganska snart. Det är ju faktiskt bara 10 veckor kvar till Climb-in, och då måste det rent statistiskt vara säsong.

Så där har jag något att träna för!

Another not so unrelated matter:































Över påsk blir det Ale, crisps, chips, grit and jolly good fellows för hela slanten.

Snart är våren här!

Oj oj oj vad jag är dålig på att blogga. Den här bloggen var väl tänkt att vara en källa för färsk information, men nu har jag tänkt i 1½ vecka på att jag måste blogga om den där helgen i förra veckan.

Det har väl inte undgått någon i klättersverige att vi har en "bra" vinter i år. Alla is-junkies är ju helt till sig.
Isklättring är något jag försökt hålla mig borta från, mest för att jag inte vill fastna för ännu en pengakrävande hobby som dessutom kräver många och långa resor om man bor i Skåne.
Men nu bor jag ju inte Skåne längre! Och ödet ville att jag skulle prova denna disciplin förra helgen.

Så, tidigt på morgonen en söndag tryckte jag mig in i en pytteliten bil fullknökad med ryggsäckar och vuxna män i svettiga underställ.
Färden ledde oss norrut, till vackra Bohuslän och Gullmarsfjorden.



Det var en spännande upplevelse det där med isklättring. Till en början förstod jag inte alls tjusningen med det, men efter att jag fick leda ett kortare fall så började det sjunka in i mig.
Men njaaee jag vet inte riktigt, det skulle bli ett lite väl stort ekonomiskt steg att börja med hackandet på riktigt. Jag tackar gärna ja om någon lånar ut grejer till mig, men annars får det vänta ett tag.

Dagens lärdom blev iallafall att man inte på samma sätt kan använda sig av sina knän när man klättrar is...

Vi har bytt lägenhet nu som ni redan vet, en superfin lägenhet i Gamlestaden med gångavstånd till Nylöse (s.144 i gbg-föraren) och cykelavstånd till Gärdsås och Utby.
Idag gjorde jag en liten rekognoseringstur till Nylöse, mest för att jag behövde komma ut och se solen efter ett par dagar i hemmets fångenskap.

Jag blev väl kanske inte överrumplad av klippans potential, men när det är så nära måste man ju klämma på det.
Faktum är att klippan såg ganska torr ut, och jag hoppas på att kunna sticka dit ganska snart och clogga lite på dom hårdare linjerna! Ahh projekt!
Jag vill verkligen verkligen börja köra nu! När våren kommer så smäller det!

Det är 49 dagar kvar till 1:a April nu. Och jag har bestämt att säsongen börjar senast då!

Ett nytt liv

Det har redan gått två månader i vår lägenhet på Hisingen.
Det känns som att vi flyttade hit igår, och som att vi alltid har bott här.
Vi har stadgat oss lite här i kvarteren nu, men redan till helgen ska vi flytta vidare till ett lite mer långvarigt boende i en annan del av staden. Spännande!

Så mycket klättrande har det inte blivit den senaste tiden. Stadens klättergym tar ju ut hutlösa priser för besök, Malmö klätterklubb är saknat kan man väl säga.
Min plan är att undvika plastklättringen, träna lite hemmavid istället och sen vara riktigt peppad när utesäsongen drar igång på riktigt.

Vadå tänker ni nu, är han inte ute och klättrar typ varje dag han är ju faktiskt arbetsfri och allt..
Njaaaee svara jag, det är ju så kallt, och jag har ju så många hemma-mans-sysslor att utföra.
Faktum är att jag gjorde ett tappert försök under en solig dag förra veckan. Packade ihop paddan och gick (sic) upp till Tolered där jag dessvärre möttes av en stor snöfläck på toppen av bouldern som med hjälp av solen skapade en plaskblöt sten...
Men ack, frihetskänslan av att på 10 minuter gå från lägenheten upp till etablerade boulderproblem av god kvalitet, Ay caramba.

Igår gjordes det andra försöket. Vi hade en riktigt slapp morgon och hade inte riktigt planerat in någonting. Efter en utdragen frukost föddes iden att man faktiskt skulle kunna åka till hönö en dag som denna. Efter lite velande fram och tillbaks satt vi i bilen, och 30 minuter senare stog vi och beskådade istäckta boulders.
Det faktum att solen inte ville titta fram, och att det blåste kallt lade sordin över stämningen.
Jag gjorde en tapper insats på ett kort uppvärmningsproblem innan vi styrde kosan hemåt igen, och tog ett redigt löppass istället.
Men vi kommer definitivt tillbaka till vackra Hönö när förhållandena är lite mer somriga.



Nej någon entusiastisk vinterklättrare kommer det nog inte bli av mig, solen måste vara framme på riktigt om jag ska våga mig ut... Iallafall om det gäller bouldering... to be continued...

fina vinter

Vi har varit i fjällen och njutit av snön och av att kunna slappa hela dagarna utan att få dåligt samvete.
Nu är det tillbaks till verkligheten och jobbsökandet. Jag var på en intervju idag men tyvärr ingen lycka eftersom någon annan har förtur Petter hade dock större lycka och ska jobba 2 dagar denna veckan, tur att någon drar in lite kosing:-)