Höstlek

Ponera att det är lördag, sommaren börjar ta slut utan att man haft någon semester än.
Man är Ledig fram till Fredag, prognosen är kass i hemtrakten, men bra i bergstrakten.

Vad gör du?

Just det, du ringer repkamrat och ber denne packa prylarna illa kvickt.

Man vaknar upp dagen efter och Pang! utanför tältet reser sig ett granithav. Riktigt skön känsla.



Det var dock lite blött på väggen första dagen, så vi beslutade att köra den lite lättare Sternschnuppe löpande.
Leden går långt till höger på väggen, mellan agent orange och via lara för er som känner till leden.
Jag fick gå först och siktade in mig på att klara hela väggen i ett kör.
Springa på, lägga en säkring ibland och försöka hitta den bästa vägen upp, är jag ens på leden eller klättrar jag något annat? bryr jag mig? Vilken känsla! 450 meter i ett knyck bara sådär.
Väl uppe på toppen känns det lite väl optimistiskt av mig att jag lät T-shirten ligga i linus ryggsäck.

Ner till campet igen, vask i bäcken och sen öl, chips och mat.



Dagen efter blir det som vanligt när man är i Norge, det man vill klättra är blött, så man väljer en annan linje. I vårt fall blev det leden "rain" typ svensk 6-. Linus gjorde en riktigt strong insats på första repan, 10-15 meter ovanför insteget (som i sig låg 15 meter ovanför marken) med en gammal bult som enda säkring 4 meter under sig paddade han upp som en galning på en blank slabb-passage! Big up.
Reporna flöt iväg under fötterna på oss och allt var tipp-topp, odefinierade sva-leder med lååååångt mellan säkringarna är något som vi verkar gilla lika mycket båda två.
Mot slutet tog dock dom utlovade bultade standplatserna slut och det var svårt att veta om vi gick "rätt".
Men skitsamma, det var fint ändå, även om de sista hundra meterna blev löpande utan allt för många säkringar emellan oss.



Tredje morgonen var en dyster dag, det hade nämligen regnat kraftigt hela natten.
Med löften om fortsatt dåligt väder i nissedal och bra väder i andersnatten var beslutet lätt att fatta.
Renault Megane fick slita hårt ett par timmar längs hopplöst krokiga och trånga norska vägar.
Väl framme sprintar vi upp till väggen för att sätta tänderna i Hvite stripa.
Men oj vad ledsna vi blir när vi inser att det forsar vatten över leden.

Hvite vattenfall from Petter Åsander on Vimeo.

Deppresion.
Men vi letade istället upp starten på Andersnatten 2000, som är en helbultad modern slabbtur som visade sig vara snorfin.
Nu lyckades vi inte riktigt avsluta leden p.g.a baciller.
Men nästa gång står den och hvite stripa på menyn.


Ta ledigt nästa helg?