tisdag 15 juni 2010

En helt vanlig dag

Klockan är halv sju på morgonen, jag har ätit en macka till frukost och sitter i bilen på väg söderut till mitt tillfälliga jobb i Frölunda.
Det är ganska mycket trafik ute som vanligt, men inte tillräckligt för att det ska bli köer.
Vädret är vackert, men stora mörkblåa moln tornar upp sig sådär vackert som dom bara kan göra på sommaren.
Jag är trött och seg i kroppen, men Thåström skänker mig energi med sina fantastiska rader.
Jag sjunger med högt till låten "Ingen sjunger blues som jeffrey lee pierce" (som lätt är med på top tio över världens bästa låtar), spolar tillbaka och sjunger igen.

Jag lägger in min lunchlåda i kylen på jobbet och sätter mig vid bordet med en metro, lyssnar på kollegornas skval om fotbolls-vm, travet och vädret.
Packar in mig själv i en grön VW transporter som tar oss ut till dagens arbetsplats.
Någon frågar plötsligt vad jag gjorde igår efter jobbet?

Ja vad svarar man då?
Antingen säger man bara kort "Jag klättrade". Men det beskriver ju inte särskilt mycket, man vill ju kunna förklara lite vad man klättrade och hur det var.

Ska man då säga "Jorå jag satte en 7- fingerspricka gjord av Doseth på andra försöket, trist som fan att man blåste onsighten"
Nej det får nog bli någonting mittemellan "Jag klättrade och det gick väldigt bra!"

Ibland kan jag tycka att det är lite lustigt att pyssla med saker som andra människor över huvudtaget inte kan relatera till, eller förstå. hur gör ni andra? försöker ni förklara er klättring för folk runtomkring?

Lille Petter Spilleman vara iallafall en mycket angenäm upplevelse. Onsightförsöket sket sig p.g.a slarv och fel sekvens, och efter det drabbade jag av den så förödande hängsjukan.
Det slår aldrig fel, har jag väl hängt mig i repet så är det som att jag inte kan klättra vidare utan att fegsätta hundra säkringar och totalt pumpa ur.
På andra försöket gick det utan större problem och regnet kom i samma sekund som jag toppade ur. Jag är sjukt nöjd med både tajmingen och insatsen.
Det känns som ett framsteg att klara en 7- på andra försöket utan toppreps-träning.
Men hur ska man bete sig för att lära sig gå på lite mer på onsighten?

Dagen fylls med häckklippning, ogräsrens och raster.
På vägen hem är det kö i götatunneln, tunnelns blåa lampor gör miljön lite surrealistisk.
Thåström sjunger om Köpenhamn, i huvudet snurrar framtidens projekt och drömleder, vi ses där!

4 kommentarer:

Per Åsander sa...

Tja, man ligger nog lite lågt med alla detaljer om vad man gör på fritiden. Man jobbar inte i onödan på nördstämpeln. Fast ibland blir ju folk intresserade om man ger dem lite grann.
Kul att du betar av din målsättning.

Sören sa...

intressant inlägg.
jag berättar inte mer än nödvändigt om någon frågar och jag tar aldrig upp det själv. Folk är sällan genuint intresserade. De kan relatera mer till bjudmiddagar, dagis, fotboll, vädret osv.
Jag styr hellre över samtalet dit än försöker förklara det bisarra i att man är kär i granit.
Eller som en tjej på hästryggen sa en gång när hon såg mig hänga på ett block i skogen.
"va i helvete blir det?"

grattis till nya tillskottet i doseth-serien. keep it up.

Kristina sa...

Jag fattar ju ingenting om klättring, men det är ändå kul att läsa dina bra skrivna inlägg. Ja, vad pratar man om på arbetsplatser egentligen- jobbet, chefen, krämpor, barn o barnbarn. Igår berättade jag om ett intressant radioprogram som jag råkade slå på när jag åkte hem häromdagen. En svensk atombomb i Norrbotten på 50-talet. Jätteintressant!
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3381

Moa Wall Kubilius sa...

jag pratar rätt mycke klättring på jobbet. inte i detalj utan mer skämtsamt. möts ofta av Sten på morgonen "jaha, klättra du någe igår då?" "jaså inte? är du sjuk?" Älgjakt, viltspår, skogsarbete, husrenovering, kakbak, golf, hårdrock, motorcyklar, folkrace. alla har sina små särintressen på jobbet, tycker det bidrar till en go stämning :)

Maria bangade bohus fre-lör så jag blir nog kvar hemma i helgen. next time!