Passion

Visst är det härligt när folk presterar? När någon stenhård klättrare sätter sitt stenhårda projekt? När Chris Karma klättrar sitt 100-meter långa tak med bara fingerpockets i 40 meter. Eller när man ser någon "lokal" talang glida uppför någon hård led i Bohuslän.
Ja jag imponeras verkligen av duktiga klättrare.

Men något som imponerar mer är passionerade klättrare.
De som anpassar sitt liv runtom klättringen, de som lägger ner hundratals timmar på att rensa klippor och jobba för att vi andra ska få en trevlig upplevelse. De som är ute där när det är dåligt väder. De som är med ut bara för att heja på sina kompisar trots att de själva är skadade. De som inte snackar, utan gör!



Mer än någon annan just nu tänker jag på Ronny Ek.
Han var uppe hos oss i Göteborg senaste helgen, tillsammans med Kent och Michelle.
För en och en halv månad sedan låg han under kniven i England, men i helgen sprang han alltså runt i Utby och spanade in projekt och nyturer som kommer ryka så fort läkaren ger tillstånd.
Jag har alltid beundrat hans driv, det är alltid något projekt på tapeten och det finns inga hinder, bara prova!
Mer driven man får man nog leta länge efter.

Nu hoppas vi alla på en snabb rehabilitering så kör vi hårt sen igen, eller hur?