En helt vanlig dag

Klockan är halv sju på morgonen, jag har ätit en macka till frukost och sitter i bilen på väg söderut till mitt tillfälliga jobb i Frölunda.
Det är ganska mycket trafik ute som vanligt, men inte tillräckligt för att det ska bli köer.
Vädret är vackert, men stora mörkblåa moln tornar upp sig sådär vackert som dom bara kan göra på sommaren.
Jag är trött och seg i kroppen, men Thåström skänker mig energi med sina fantastiska rader.
Jag sjunger med högt till låten "Ingen sjunger blues som jeffrey lee pierce" (som lätt är med på top tio över världens bästa låtar), spolar tillbaka och sjunger igen.

Jag lägger in min lunchlåda i kylen på jobbet och sätter mig vid bordet med en metro, lyssnar på kollegornas skval om fotbolls-vm, travet och vädret.
Packar in mig själv i en grön VW transporter som tar oss ut till dagens arbetsplats.
Någon frågar plötsligt vad jag gjorde igår efter jobbet?

Ja vad svarar man då?
Antingen säger man bara kort "Jag klättrade". Men det beskriver ju inte särskilt mycket, man vill ju kunna förklara lite vad man klättrade och hur det var.

Ska man då säga "Jorå jag satte en 7- fingerspricka gjord av Doseth på andra försöket, trist som fan att man blåste onsighten"
Nej det får nog bli någonting mittemellan "Jag klättrade och det gick väldigt bra!"

Ibland kan jag tycka att det är lite lustigt att pyssla med saker som andra människor över huvudtaget inte kan relatera till, eller förstå. hur gör ni andra? försöker ni förklara er klättring för folk runtomkring?

Lille Petter Spilleman vara iallafall en mycket angenäm upplevelse. Onsightförsöket sket sig p.g.a slarv och fel sekvens, och efter det drabbade jag av den så förödande hängsjukan.
Det slår aldrig fel, har jag väl hängt mig i repet så är det som att jag inte kan klättra vidare utan att fegsätta hundra säkringar och totalt pumpa ur.
På andra försöket gick det utan större problem och regnet kom i samma sekund som jag toppade ur. Jag är sjukt nöjd med både tajmingen och insatsen.
Det känns som ett framsteg att klara en 7- på andra försöket utan toppreps-träning.
Men hur ska man bete sig för att lära sig gå på lite mer på onsighten?

Dagen fylls med häckklippning, ogräsrens och raster.
På vägen hem är det kö i götatunneln, tunnelns blåa lampor gör miljön lite surrealistisk.
Thåström sjunger om Köpenhamn, i huvudet snurrar framtidens projekt och drömleder, vi ses där!

Hjärta Run-out

Doseth-projektet har legat lite vilande ett tag nu efter Dart. Inte på grund av lathet eller så, utan snarare för att det finns så mycket annat som kräver min uppmärksamhet.


påväg till cragget en vardagkväll

Två saker som lockat mig lite extra den senaste tidsrymden är nyturer!
I torsdags fick jag känna på mitt arete-projekt.
Jag var ändå i krokarna tillsammans med frugan så jag passade på att slänga upp ett topprep, vilket i sig var ett nederlag eftersom jag hade funderingar på att köra den ground-up.
När jag firade ner över leden tänker jag först att jag gjort en jätte-tabbe eftersom den såg mycket lättare ut därifrån än från backen.
Men sen fick jag en stor sten i famnen där ledens viktigaste säkring ska sitta, så det var nog tur att jag fegade ändå.
Fin klättring blir det iallafall, inte så mycket svårare än 5+. Den ryker efter lite rensning...

I helgen hade vi Bohus-premiär! ja det är sant, vi har inte varit där sen vi övergav det för england för nästan ett år sedan.
Man har en helt annan inställning till det nu när man bor så nära, vi tog en rejäl sovmorgon på lördagen och kom inte iväg norrut förrän vid tolv-snåret.
Väl uppe någon timme senare hajkade vi in till stranderäng för att köra den lovordade Örnen.
En två repors 4+ som ska vara en bra jamskola enligt föraren, dock på ett berg som inte bjuder på mycket annat. Själva leden i sig var ganska mycket en bökig transportsträcka till den underbara avslutningen som faktiskt var något av det finaste jag klättrat i Bohuslän i den graden... men det är tveksamt om det är värt all den mödan.


Avslutningen på Örnen

När kvällen kom och gjorde livet behagligare och inte så svettigt knatade vi upp till Möhättan istället, där jag ville gör friktionsstrecket.
Det är en led jag tänkt på sen jag var i krokarna sist, den börjar med ett 15-20 meter långt friktions-sva helt utan säkringar och övergår i lättare "fjällklättring" i 40-45 meter till.
Men jag fegade ur och körde den lättare leden till vänster om. "Feats Don´t fail me now" Superfin led! Svaklättring at its finest. Inte för många säkringar, inte för många grepp, inte för svårt, bara roligt!


Ska bara lägga mig här och lägga en säkring

Och ja, man kan åka skidor nerför Möhättan

Mer Bohus i framtiden! det är ju underbart...

Nytänkande

Skön dag igår.
Handla jäst och mjöl på vägen hem från jobbet, röra ihop en deg att ställa på jäsning och sen cykla ut till Utby med paddan på ryggen.
Där väntade Jonas, som hade bouldrat hela dagen och var lite sliten.

Eftersom jag aldrig bouldrat i Utby innan blev jag guidad på klassiker.
Först på listan stod kraftkalas, som jag satte efter en handfull försök, fint problem!
Sen tickades Ängsareten och jazzbyxa, den senare dock efter ganska stor tveksamhet.
Jazzbyxa är ett rejält svaigt problem som kräver tilltro till gummit en bit ovanför paddan, men som vanligt är det ganska simpelt när man väl gör det. Det svåra är att bestämma sig.

Sen blev det Ängsblocket där Los Lobos hägrade för Jonas, men den släppte tyvärr inte förbi någon av oss.
Efter långa diskussioner om olika resmål och res-sätt drog sig Jonas sen hemåt och jag gick upp för att prova Grodans problem.
110 försök senare gav jag upp och gick på en kort rek-tur till mitt kommande projekt.

Det kommer bli fett! Inspirerat av Peak-District och Ronny kommer en arete snart flyga!

Inga bilder idag tyvärr, men du kan ju istället roa dig med att läsa denna artikel från Alpinist

Ses igen snart