Nu har kylan kommit till skåne och med den har väl tankarna på att klättra svart magi förskjutits långt fram i tiden.
I helgen blev det en lite mer mysbetonad färd till klippan.
Efter en intensiv dag i butiken på lördagen så styrde kosan norrut tillsammans med alpinvictor.
Carstens ränna stod på menyn, och vi fick vara helt ensamma där hela dagen faktiskt.
Jag hade siktat in mig lite på att göra diverse 6:or som jag inte gjort änn, däribland björnbergs led, seven up och no picnic on mt kenya.
Efter att ha värmt upp på Handjam och kappilär gav jag mig i kast med seven upp på topprep.
Jag har ju känt på den innan, och mindes sekvensen genom cruxet så det var ju inga som helst problem.
Problemet är säkringarna, en ganska liten kam som är svår att lägga säkrar cruxet, med gott om skrafs nedanför att trilla in i.
Leden är dessutom en ganska ointressant one-move-wonder, så jag beslöt mig där och då för att inte klättra den.
Mt-kenya dömde jag också ut, den ser ju sjukt skraffsig och sökt ut.. har jag fel?
Fan, jag ska bara klättra fina grejer i framtiden.
Fast sen när det började närma sig hemgång insåg jag att jag måste klättra någon led som jag inte klättrat tidigare.
Carstens är inte stort, och jag har varit där många gånger, så jag får nog säga att alla fina naturliga linjer har klättrats av mig både en och två gånger.. så jag gav mig upp på "flipp" en femma-nånting som går upp på en mycket sökt och enligt boken svårsäkrad arete.
Visst är det skönt med överaskningar... klättringen var faktiskt riktigt fin en bit där, och en stadig ytrostad pitong satt där också, precis brevid en jättebra röd-alien-glugg.
Man kanske ändå ska klättra sånt som inte lockar en visuellt?
allt som allt blev det en trevlig dag iallafall. sol och vindstilla och kallt.
2 kommentarer:
Carstens är ju Carstens och tyvärr inte Häller. Men fina vinterdagar är det ju härligt där. Jag var där med John på lördagen och ledde både Seven up, Ghost dance och Ejersbjergs ledeste.
Lederna du nämner är värda att göra, även om jag förstår din känsla Petter. Inte de allra mest inspirerande linjerna, men när man väl gör dem så är de inte så dumma:) Man upplever nämligen ofta en led som så mycket finare när man sätter den på redpoint. Det jag kan finna tilltalande med lederna i fråga är att det är fråga om lite "head-pointing"; Alla leder på Björnberg-väggen är trevliga och ganska lätta på topprep, men desto mer utmanande att leda pga lutningen i kombination med trixigheten att lägga kil.
Förr eller senare kommer du att komma tillbaks och då kommer du att stå där igen undrandes: ska jag eller ska jag inte.. ;)
Så ja, summan av kardemumman: Man ska även klättra sådant som inte lockar visuellt, framför allt på hemmaklippan.
Skicka en kommentar