Masken part 1

Många leder sätter sina spår, vi har nog alla många leder som vi minns lite speciellt. Kanske den första leden i en viss grad, den där leden du jobbade på en hel sommar, kanske en fräck nytur.

Men vissa leder sätter även sina spår rent fysiskt.

Masken på Lilla Galgeberget är en sådan. Nästa gång ska jag tejpa, och försöka ha repet gående neråt.

Höstlek

Ponera att det är lördag, sommaren börjar ta slut utan att man haft någon semester än.
Man är Ledig fram till Fredag, prognosen är kass i hemtrakten, men bra i bergstrakten.

Vad gör du?

Just det, du ringer repkamrat och ber denne packa prylarna illa kvickt.

Man vaknar upp dagen efter och Pang! utanför tältet reser sig ett granithav. Riktigt skön känsla.



Det var dock lite blött på väggen första dagen, så vi beslutade att köra den lite lättare Sternschnuppe löpande.
Leden går långt till höger på väggen, mellan agent orange och via lara för er som känner till leden.
Jag fick gå först och siktade in mig på att klara hela väggen i ett kör.
Springa på, lägga en säkring ibland och försöka hitta den bästa vägen upp, är jag ens på leden eller klättrar jag något annat? bryr jag mig? Vilken känsla! 450 meter i ett knyck bara sådär.
Väl uppe på toppen känns det lite väl optimistiskt av mig att jag lät T-shirten ligga i linus ryggsäck.

Ner till campet igen, vask i bäcken och sen öl, chips och mat.



Dagen efter blir det som vanligt när man är i Norge, det man vill klättra är blött, så man väljer en annan linje. I vårt fall blev det leden "rain" typ svensk 6-. Linus gjorde en riktigt strong insats på första repan, 10-15 meter ovanför insteget (som i sig låg 15 meter ovanför marken) med en gammal bult som enda säkring 4 meter under sig paddade han upp som en galning på en blank slabb-passage! Big up.
Reporna flöt iväg under fötterna på oss och allt var tipp-topp, odefinierade sva-leder med lååååångt mellan säkringarna är något som vi verkar gilla lika mycket båda två.
Mot slutet tog dock dom utlovade bultade standplatserna slut och det var svårt att veta om vi gick "rätt".
Men skitsamma, det var fint ändå, även om de sista hundra meterna blev löpande utan allt för många säkringar emellan oss.



Tredje morgonen var en dyster dag, det hade nämligen regnat kraftigt hela natten.
Med löften om fortsatt dåligt väder i nissedal och bra väder i andersnatten var beslutet lätt att fatta.
Renault Megane fick slita hårt ett par timmar längs hopplöst krokiga och trånga norska vägar.
Väl framme sprintar vi upp till väggen för att sätta tänderna i Hvite stripa.
Men oj vad ledsna vi blir när vi inser att det forsar vatten över leden.

Hvite vattenfall from Petter Åsander on Vimeo.

Deppresion.
Men vi letade istället upp starten på Andersnatten 2000, som är en helbultad modern slabbtur som visade sig vara snorfin.
Nu lyckades vi inte riktigt avsluta leden p.g.a baciller.
Men nästa gång står den och hvite stripa på menyn.


Ta ledigt nästa helg?

Untershied

Unterschied betyder skillnad. Skillnad kan vara många olika saker.

Olika leder eller klätterområden kan vara av skilda sorter.
Den senaste tiden har jag klättrat lite i både gbg, bohus och gamla härliga kullaberg. Skillnad!

Skillnad kan vara efter en allvarlig olycka, men för vissa är skillnaden mindre. Ronny som fyller 35 år imorn (grattis) ledde glatt upp en 7a i helgen, helt casual. Medans en annan för tillfället är halvt golvad av en fånig förkylning. Skillnad!


Ronny klättrar sin egen "Katakomb", Kullaberg

Men den största skillnaden är ofta den i livet. Den börjar göra sig mer och mer påmind nu, när det är dryga två månader kvar till den största untershieden av de alla.
Hur kommer livet efter bli frågar man sig? ingen vet. Det enda jag vet med säkerhet är att det kommer bli annorlunda, med en liten som kommer kräva uppmärksamhet lär ju klättrandet bli på ett annat sätt. Det gäller bara att se till att man inte förvandlas till en bouldrare, som vissa andra host host...

Men Untershied betyder också skillnad i spänning, det har jag lärt mig i skolan. Untershied mäts i Volt. Det är galet men sant, Herr Åsander verkar ha lagt tonårsrevolten på hyllan och satt sig i skolbänken igen.
Positivt: mer tid till klättring och familjeaktiviteter.
Negativt: mindre deg för tillfället.


Linus cruisar "iron Maiden" På skyggeberg i Bohus

Bengt Bouldraren

Nu har jag varit dålig igen, ingen uppdatering på länge. Men på klätterfronten har det inte hänt så mycket, det har varit mycket jobb och dåligt väder som satt käppar i klätterhjulet.
Förra helgen kom jag dock iväg till småland, där jag bland annat lyckades bli kraftigt förnedrad på Martins offwidth (skyller på ringrost), njuta mig upp för glesbygdsstege, kapa en DJ-Hörna på en folkparksfest och tappa ner Anders enda hemnyckel bakom en fönsterlist. En vanlig helg med andra ord.

Idag var det dock dags att få något gjort, så vi styrde kosan norrut, mot Mekka.
Siktet var inställt på en "ny" klippa som jag och Joanna spanade in i början av sommaren. Minnena var som alltid lite vaga, och jag hade väl inte superhöga förväntningar. Väl framme konstaterades ganska fort att väggen var för blöt för ett försök, men vi skramblade iallafall upp till insteget för en närmre inspektion. Kan bara säga att jag är taggad att komma tillbaka en annan gång när det är torrt. Två klockrena sprickor, kanske 15-20 meter lite svaiga först sen ett kort vertikal avslut, och väggen är stor så det finns potential till fler linjer.

Glada i hågen begav vi oss istället till en mindre vägg som är väl synlig från parkeringen. Smack sa det bara så hade vi klättrat tre nya turer. Inga instant classics direkt, men faktiskt ganska fina. "Vaskad Champagne" 5, "Fatty bastard" 4+ och "Lotta & Kerstin på utflykt" 5+.

Dagen avslutades med en tur till Svaneberget där vi träffade Bengt Bouldraren. En trevlig lite filur som dock kände sig lite vilsen och hängig på Svaneberget, han är nämligen lite höjdrädd.

Svaneberget var riktigt fint, som vanligt. Fick till en fin Flash av Höstsonaten och linus fick nästan till densamma på Bohusvals. Fan va fint det är med Bohuslän, en dagstur så där lite enkelt bara. Mer sånt! mindre jobb... suck...

The Stonemasters

För någon månad sedan fick jag ett infall av konsumtionsfrenesi och slängde iväg en order på en bunte böcker, bland annat Lynn Hills "Climbing Free", Joe Browns "The hard years".

Med i kassen fanns också John Longs och Dean Fiedelmans novell och bildsamling "The Stonemasters - California Rock climbers in the seventies".

Jag uppslukades på studs av de häftiga bilderna och känner att jag måste dela med mig av detta boktips!

Som titeln antyder handlar det om nostalgisk kalifornienromantik här.
The Stonemasters var en grupp snorvalpar som på 70-talet utmanade den (som dom uppfattade) stela klättervärlden och införde en helt ny nivå i friklättrandet. Med legender som John Bachar, Ron Kauk, Jim Bridwell, Lyn Hill, John Yablonski, Tobin Sorensson m.fl var det en grupp som man ganska enkelt inser har haft ganska stort inflytande.

Boken är på knappa 200 sidor och ungefär hälften är text och hälften bilder, vilket jag tycker ger en bra jämnvikt, den är mer än en coffetable-bok, men inte en tung roman. Bilderna är hämtade mestadels ur klättrarnas egna gamla bortglömda arkiv och skildrar mer livet runtikring klättringen än själva lederna. Kvaliteten blir såklart därefter, men det tycker jag bara är charmigt, och visar på en osminkad verklighet 40 år tillbaka i tiden.

Berättelserna är mestadels skrivna av Herr Long själv, och ni som känner till honom vet att han är duktig med pennan, och han verkar nästan ha ett outtömligt magasin med anekdoter från ungdomens dagar. Han har också lyckats få andra att skriva sina historier, och man kan bland annat läsa Lynn Hill berätta om när hon som ung tonåring för första gången träffade de lite äldre herrarna Long och Bachar.

Novellerna är sällan längre än 4-5 sidor, så detta är en bok man kan ta upp lite snabbt och läsa litegrann och sen låta ligga ett tag, om man nu vill det. Jag slukades in i världen och läste den allt för snabbt.

beställ den, låna av en kompis eller be ditt bibliotek ta in den! Så kan du bland annat läsa om hur det går när 3 nyrika klättrare drar till chamonix men fastnar på bordell i bordeaux i en månad istället. Hur det kom sig att Yabo solade "german overhang" naken mitt i natten. Mitt eget favoritavsnitt är klart om Tobin Sorensson, en galen man!

GBG Aretefestival 2010

Full rulle har det varit i regionen sedan sist. Så mycket att jag inte minns allting.
Helgen har iallafall spenderats med att flytta in alla möbler i den nya lyan, och måla övervåningen! En sista strykning återstår innan vi kan börja möblera.

På klätterfronten är det areterna som varit i fokus. Jag vet inte riktigt varför jag attraheras av dom, och jag har nog inte riktigt varit så fascinerad av areter förut, iallafall inte som repklättrare.
Men klättring på areter blir lätt så tekniskt krävande och inte alltid så muskligt, och ofta så är det ju slående fina linjer! Om man sen dessutom tror på tradklättring i alla lägen så blir ofta areter seriösa projekt, så där har vi på en gång tre positiva aspekter.

Den första areten ligger i fjällbo, till höger om koskenkorva. En hängande formation 10 meter ovanför backen, som man når via en lätt och trevlig spricka. Fick klättra den helt oväntat när jag var där en dag efter jobbet bara för att rensa den, då det dök upp en hel bunte klättrare som skulle cruisa lite koskenkorva och andra spritsorter. En trevlig herr Larsson säkrade mig då uppför denna trevliga kreation som du kan läsa mer om här.

Den andra areten kom nog att bli min seriösaste nytur hittils, och äras den som äras bör, det var mr Ek som hittade den.
En given linje inklämd mellan två Utby-klassiker. Exponerad teknisk klättring med riktigt kluriga sekvenser. Jag fick köra två olika sessions på den, men den gick ända relativt fort, mycket tack vare en superfin knälås-sekvens som Daniel hjälpte mig att hitta.
Gå ut och prova den vettja, jag behöver hjälp med gradsättningen.

Vart tredje areten ligger avslöjar jag inte än...
Men jag hoppas på att få smälla av ett doseth-projekt innan jag ger mig hän till den, funderar lite på Team-work eller Limbo, men är duktigt sugen på Vit Ambivalens också. Vilken tycker du jag ska köra?

En helt vanlig dag

Klockan är halv sju på morgonen, jag har ätit en macka till frukost och sitter i bilen på väg söderut till mitt tillfälliga jobb i Frölunda.
Det är ganska mycket trafik ute som vanligt, men inte tillräckligt för att det ska bli köer.
Vädret är vackert, men stora mörkblåa moln tornar upp sig sådär vackert som dom bara kan göra på sommaren.
Jag är trött och seg i kroppen, men Thåström skänker mig energi med sina fantastiska rader.
Jag sjunger med högt till låten "Ingen sjunger blues som jeffrey lee pierce" (som lätt är med på top tio över världens bästa låtar), spolar tillbaka och sjunger igen.

Jag lägger in min lunchlåda i kylen på jobbet och sätter mig vid bordet med en metro, lyssnar på kollegornas skval om fotbolls-vm, travet och vädret.
Packar in mig själv i en grön VW transporter som tar oss ut till dagens arbetsplats.
Någon frågar plötsligt vad jag gjorde igår efter jobbet?

Ja vad svarar man då?
Antingen säger man bara kort "Jag klättrade". Men det beskriver ju inte särskilt mycket, man vill ju kunna förklara lite vad man klättrade och hur det var.

Ska man då säga "Jorå jag satte en 7- fingerspricka gjord av Doseth på andra försöket, trist som fan att man blåste onsighten"
Nej det får nog bli någonting mittemellan "Jag klättrade och det gick väldigt bra!"

Ibland kan jag tycka att det är lite lustigt att pyssla med saker som andra människor över huvudtaget inte kan relatera till, eller förstå. hur gör ni andra? försöker ni förklara er klättring för folk runtomkring?

Lille Petter Spilleman vara iallafall en mycket angenäm upplevelse. Onsightförsöket sket sig p.g.a slarv och fel sekvens, och efter det drabbade jag av den så förödande hängsjukan.
Det slår aldrig fel, har jag väl hängt mig i repet så är det som att jag inte kan klättra vidare utan att fegsätta hundra säkringar och totalt pumpa ur.
På andra försöket gick det utan större problem och regnet kom i samma sekund som jag toppade ur. Jag är sjukt nöjd med både tajmingen och insatsen.
Det känns som ett framsteg att klara en 7- på andra försöket utan toppreps-träning.
Men hur ska man bete sig för att lära sig gå på lite mer på onsighten?

Dagen fylls med häckklippning, ogräsrens och raster.
På vägen hem är det kö i götatunneln, tunnelns blåa lampor gör miljön lite surrealistisk.
Thåström sjunger om Köpenhamn, i huvudet snurrar framtidens projekt och drömleder, vi ses där!